Trender är till för att brytas!

Det här är jag:

 

 

 

 

 

 

Men jag är också målmedveten. Det går inte alltid hand-i-hand med hur mitt liv ser ut. Därför måste jag göra vissa justeringar. För att få ihop träning och vardag måste jag börja träna på morgonen! Om ni har citatet ovan i bakhuvudet, så förstår ni kanske utmaningen. Kanske blir det tydligare av vad min man sa, när jag berättade om att jag skulle iväg i lördagsmorse för att träna med en kompis – före både frukost och kaffe. Han tittar på mig, ler och säger ”Men stackars henne!”!

 

Men, hinder är till för att övervinnas! Så två dagar i veckan är det morgonträning på gymmet som gäller. Blir spännande att se hur det går, ATT det går är jag övertygad om!

//Lotta

Alla ska vara med

Så var det dags igen, ett av barnen fyller år. Jag är lika fascinerad varje år, att tiden går, att barnen blir äldre, att de växer med oss oss, hur mycket de utvecklats, hur mycket jag utvecklats. Mitt i allt detta ska det ordnas barnkalas. Kul! Härligt! Glada barn som härjar och leker och har kul i 2 timmar! Eller?

Först och främst vill jag ge mina barn det kalas de vill ha. Deras önskan stämmer dock inte alltid överens med vad jag tycker lämpar sig. Vi väljer därför bort vissa alternativ. Att ha kalas på ett lekland väljer jag bort av den enkla anledningen att det är dyrt och jag kommer inte undan oljudet eller ansvaret. Ska jag tillbringa 2 timmar med ansvar och oljud - då tänker jag inte betala mer än nödvändigt för det!

Sen ska tiden passa, ofta krockar det med andras kalas eller andra händelser. Så för att vara lite praktiskt har vi sista två åren slagit ihop dotterns kalas med klasskompisar. Ett år har de haft kalas för alla tjejerna i klassen, ett annat år kalas för hela klassen. Kul koncept, stökigt och härjigt, men till ett lagomt pris och delat ansvar. Men i år vill dottern annorlunda.

Hon vill inte ha ett stort kalas, "för man hinner ju inte leka och prata med alla". Så sant, kloka lilla tös. Men med begränsningar kommer andra problem. Och med andra problem kommer samvetet. Och att leva som man lär och allt det där.

Hon har bjudit de i klassen hon leker mest med. Det blev 4 tjejer från klassen och en tjej "utifrån" (hon umgås med killarna också, men inte mest). De ska gå på restaurang och äta middag. Av de som inte blev bjudna har några känt sig bortvalda och utanför. Några reagerat med "man bjuder ju alla tjejer i klassen".

Och här kommer problemet. Varför ska hon bjuda alla tjejerna? Det är ju lika logiskt som att bjuda alla med röd tröja? Hur gör vi vuxna när vi bjuder till fest? Bjuder vi alla på jobbet, bara tjejerna eller killarna - eller bjuder vi de som vi umgås med? Varför lär vi våra barn att "alla ska vara med" när vi själva inte umgås med alla? (Diskussionen "alla får vara med" är en annan diskussion.)

Och så kommer samvetet. Om alla kör på samma idé, så finns det ju någon/några i klassen som aldrig blir bjudna. Precis som på jobbet. Det finns de på arbetsplatser som inte umgås med sina kollegor. De blir inte bjudna till privata tillställningar. Vi utgår från att de har vänner utan för jobbet, och även skolan. Men om de inte har det? Hur gör man då?

Jag vill inte såra någon, jag vill inte lära mina barn att göra det. Men jag vill fira min födelsdag med de jag umgås med, och jag vill låta mina barn göra detsamma. Men jag vill inte att någon ska vara ledsen på grund av det.

Alla varnade för sömnlösa nätter när vi fick barn, som att det skulle vara det jobbigaste med att få barn. Sånt här var det minsann ingen som sa nåt om ...

//Lotta