Livet stannade en stund igår. För mig. För en annan person
stannade livet helt. Från ingenstans kom beskedet, att han inte finns mer. Jag
kan inte ta in tomheten efter en person som jag springer på ibland. På stan. Hos
gemensamma bekanta. Jag kan inte ta in att jag aldrig mer kommer mötas av hans
glada ansikte, hans genuina leende när
han möter mig. När han möter oss. När han möter människor. Han älskade oss.
Människorna. Gång på gång spelas scenariot upp inför mina ögon, fast jag inte
ens var där. Fast jag inte ens har hela bilden klar för mig. Hur de är på väg,
tillsammans, glada, kärleksfulla. Så segnar han ner. Finns inget att göra. Där
och då stannade livet. Kvar satt hon, i tystnaden efter kaoset. I tystnaden. Som
kväver.
Jag fick beskedet. Tankarna snurrade. Tänk om det varit jag?
Jag som suttit där kvar på golvet. Ensam med tystnaden. Jag kan inte ta in det.
Så kommer kvällen. Vi lägger oss. Tyst och tätt intill. Med en
närhet, men också en rädsla. Vi håller i varandra. Tyst. Det finns inget att
säga. Vi vet. Vi har varandra nu. Just nu. Vi vet inget om morgondagen.
Tystnaden inrymmer allt som borde sägas, men som inte blir sagt. Vi håller i
varandra, som för att kontrollera att vi verkligen är där. Vi somnar. I tystnaden.
Som stärker.
//Lotta
