Ett hej som blev hej då

Jag älskar att skriva. Och prata. Men mest skriva. Jag jobbar varje dag med att bli lika bra på att lyssna, som jag är på att prata. Jag älskar att skriva, och jag älskar ord. Det skrivna ordet. Så fantastiskt.

Länge, länge har jag funderat på att blogga. Har känt så starkt att jag har nåt att säga, förmedla, sprida. Det jag vill dela med mig av är min lilla, lilla erfarenhet av barn. Jag har ofta känt att vi inte passat in, våra barn har inte varit som andra barn, vi har inte varit som andra föräldrar. De flesta råd jag läst och hört har inte passat oss. Lika ofta hör jag andra föräldrar berätta om sina barn, om saker de testat – och jag känner att deras barn är som mina, det är därför råden de fått inte funkat eller känts rätt. Men alla är inte lika starka att gå emot ”alla andras” erfarenheter, vill men vet inte hur de ska följa sin magkänsla.

Så det ville jag samla i en blogg, mina erfarenheter, mina tankar. Ge råd, stöd, stöttning. Ge argument, idéer, lösningsförslag. Finnas i bakgrunden som en sufflör, hjälpa till att hitta de rätta orden, bekräfta det många redan känner. Jag gjorde det. Började blogga. Men orden vill inte infinna sig. Jag vet vem jag skriver till. Jag vet vad jag tycker, tror och tänker – och jag står för det. Jag har inga problem att sätta orden på pappret (eller på nätet). Det är bara det att jag inte får till de rätta orden. Flytet saknas, helheten finns inte. Det känns ofullständigt och ogenomtänkt. (Ironiskt nog känns det här inlägget sådär helt rätt, med flytet och känslan. Man ska sluta när man är på topp, sägs det ju!)

Så mitt ”Hej!” till bloggvärlden blir nu ett ”Hejdå!”. Jag vill inte blogga. Inte just nu. Jag låter bloggen finnas kvar, för att jag vill, för jag gillar den ändå. Trots att den inte är sådär perfekt som jag vill att den ska vara. Kanske börjar jag skriva igen. Förhoppningsvis.

Men till dess, vi ses i era bloggar – och kanske ses vi här igen!

//Lotta

Vi ses nästa år?

Jag läser en del bloggar. Om träning, mat, vardag. Tankar, känslor, erfarenheter. Jag väljer bort de som inte ger mig något, lägger till de som inspirerar mig. Ju mer jag läser, desto mer inser jag att jag ska inte blogga just nu. Jag vill skriva för att må bra, sätta tankar på pränt, inspirera andra att tänka och göra aktiva val.

Just nu ligger all min fokus på att må bra själv, hantera en otroligt intensiv period i mitt liv. Jag kommer greja det, jag har verktygen. För 2 år sen fick jag en rejäl stresskänning - i en period då det inte var stressigt. Tack vare det så reagerade jag, för om min kropp reagerar så starkt när det inte är stressigt - hur kommer den då reagera när det verkligen är det? Jag blev rädd. På riktigt rädd. Sökte (och fick) hjälp nästan direkt. Några månader senare var jag redo att ta steget, släppa taget, klara mig själv.

Det finns några saker som gör att jag klarar det, varje dag, sedan dess.

Andas. Att andas rätt. Djupa, långsamma andetag. Hela dagarna. Inte bara tio djupa andetag, en gång om dagen. Ni vet, de där djupa andetagen man tar, så djupa att hjärnan får syreöverskott och man nästan svimmar på kuppen. Sen rusar man vidare! Nä, stanna upp, andas. Det kräver aktiv närvaro, stanna upp ideligen, andas. När jag reser mig - andas. När jag kollar telefonen - andas. När jag byter webfönster på PCn - andas. När jag ska hämta vatten, kaffe, äta - andas. Andas, andas, andas.

Säga nej. Det är är jättekul att hitta på saker när de erbjuds. Men är det kul egentligen, när det innebär att du slänger i dig maten, blir stressad över att maken inte kommer i tid, slänger in barnen i bilen, springer med andan i halsen - för att t ex gå på ett homeparty för det goda fikats skull? Tänk om, prioritera! Behöver du en plastbunke - köp den nästa gång du handlar något annat. Vill du fika - fika hemma. Vill du träffa vännen - bjud hem honom/henne på en tid som passar dig.

När jag erbjuds en aktivitet, så svarar jag inte "ja, gärna" av gammal vana, utan jag tänker innan jag svarar. Vill jag, verkligen? Är svaret nej så säger jag nej, och förklarar läget. Att jag inte vill, det är inte min grej, jag är inte intresserad av sånt (t ex gå på teater). Är svaret ja, så ber jag att få återkomma, så jag hinner kolla kalendern, kolla av hemma, kolla helheten.

Planera. Jag planerar massor. All planering ger mig marginaler för att vara spontan, det finns tid för oväntade händelser, jag kan undvika stress. T ex förra veckan, vi blev bjudna på middag efter jobbet, vi fick välja tiden. Jag slutar kl 17, det tar en kvart att åka till fritids, och en kvart till vännerna. För några år sedan hade jag sagt att vi kommer 17,30. Det säger jag inte längre, jag sa att vi kommer kl 18. Jag slapp stressa över att jag var tvungen att sopa bilen, köa i bilköer, jag hann prata med fritidspersonalen i lugn och ro. Jag hann se barnens pyssel, och vi hann i tid, med 5 minuters mariginal. Utan stress.

Den stressiga perioden just nu är orsakad av renovering – vi ska och vill vara klara till jul. Inte för att det är jul, utan för att vi vill. Och för att om vi är klara så firar vi jul hos oss i år, första gången på evigheter. Jag vill det. Fira jul hemma. Hemma. Årsskifte innebär alltid mer jobb för mig. Jag har ett sånt jobb, så det är bara jobba på. Om jag gillar det? Ja, jag gillar mitt jobb, jag gillar helheten, jag gillar kanske inte alla av de intensiva perioderna som finns under ett år. Allrahelst inte när barnen är på väg att bli sjuka, som nu. De hostar och snorar, och det är bara en tidsfråga innan de inte orkar en dag i skolan eller får feber. Men det tar vi då. Just nu ser jag till att jobba smart, göra det som är mest kritiskt (och garanterat tråkigast) först, så att jag kan stanna hemma utan att bli stressad. Se det som att jag får en dag hemma, med mina barn. Och även tid till renovering ...

Ja, det tar tid att renovera. Vi har fått kommentarer om att "det går snabbt att göra det eller det" och även kommentarer om att vi lejer bort vissa delar, saker som man kan göra själv. Sånt provocerar mig så oerhört! Vi jobbar heltid, vi har två barn, vi har ett hus och vi har snöfall som inte är av denna värld just nu (skotta-skotta-skotta). Vi har inte tiden! Och vi kommer inte ha orken i längden. Vi prioriterar, planerar, gör aktiva val. Ja, det tar tid, vi gör vårat bästa, och vi kommer att bli klara till jul!

Jag skulle vilja fylla bloggen med bilder på julbak, julpynt och pyssel! Skriva om mina underbara barn, min fantastiska make, och mig själv. Som just nu är mycket lycklig och hyffsat vältränad! Men när vi renoverar och sliter långt in på nätterna finns inte tiden, orken, eller miljön för fina bilder. De fina bilderna får vänta, till efter jul. När köket är på plats, när alla möbler är tillbaka, när inspirationen kommer att flöda.  

Vi ses då, 2013 kommer att bli fantastiskt!

//Lotta

Hjälpa till hemma

Jag hamnade i en diskussion om vad barn kan, bör och ska hjälpa till med hemma. Många av oss tyckte att de kan hjälpa till, några tyckte de var för små (vi pratade om barn ca 5-9 år. Jag och min man resonerar som så, att det är lättare att få in rutiner nu, när de är små, än när de är tonåringar. Vi passade på med vissa saker när de var små, när de ville lära sig allt! Genom att få in rutinerna då, och även nu när de fortfarande är ganska små, så kommer det förhoppningsvis gå av bara farten när de närmar sig tonåren.

Vad gör mina barn, och vad gör andras?

Mina barn dukar av sin tallrik, glas och bestick och ställer i diskmaskinen. Vi lärde dem tidigt att ställa sin tallrik på diskbänken, och när vi tyckte att de klarade av att ställa den i diskmaskinen så hjälpte vi dem med det, och nu går det av bara farten.

De lägger dagens använda kläder i tvättkorgen – inte på golvet (kan man bestämma att de är smutsiga och slänga på golvet, så kan man också slänga på rätt ställe). Samma sak där, det sker i samarbete med oss och med viss hjälp. Varje kväll när de klär av sig så pratar vi om ifall kläderna är smutsiga eller inte, och är de smutsiga så säger vi bara att de ska läggas i tvättkorgen. Inga konstigheter.

De packar sina skolväskor, tar med frukt till skolan och packar sedan upp sina väskor när de kommer hem. Vi vill att de ska göra det för att veta vad de har med sig – och veta vad de ska ha med sig hem. När vi kommer hem säger jag oftast ”packar ni upp era väskor så börjar jag med maten” och det blir ingen stor grej av det. Och ja, jag vet, det är ställt som en fråga, vilket kanske inte är helt genomtänkt, men det funkar hos oss. Packar gör vi ibland tillsammans, lite beroende på vad de ska göra dagen efter och vilket barn det gäller. Men de är alltid med, och det är det vi tycker är viktigt. Det vet att väskorna inte packas av sig själv. Och vissa kväller, när tiden inte räcker till, så packar jag åt dem. Jag säger det till dem, att jag kan packa åt dem, och jag möts alltid av ett ärligt och uppskattande ”Tack”.

De städar sina rum. Inte själva, men tillsammans med oss. Ibland städar de själva, och de behöver olika instruktioner. Säger vi åt sonen att städa (om han inte redan själv gjort det), så städar han. Dottern vet inte vart hon ska börja, så hon behöver lite vägledning. ”Lägg alla pennor på sin plats, sen hårgrejer och sen teckningar.” Sen när hon är klar, får hon några nya ”områden” att ta sig igenom.

De bäddade inte sina sängar – för vi själva gjorde inte det. Men i takt med att de blev äldre och tog med kompisar hem från skolan, så kände jag ett behov av att ha vår säng bäddad. Fråga inte varför, jag vill bara det. Så vi började bädda sängen på morgonen, dottern bäddade direkt när hon kom hem. Sonen grejar det inte, han får inte till det (än), men han har inte heller kompisar med sig hem (än). Men på sista tiden har nåt hänt, dottern bäddar sin säng på morgonen – och hon bäddar även våran!

Andras barn hjälper till med att vika tvätt och laga mat. Hos oss funkar inte det, vi viker tvätt på kvällen när barnen somnat, vi tycker inte att vi hinner när de är vakna. Vi vill ha dem delaktiga i matlagningen, men eftersom maten alltid ska fram fort så funkar det inte – just nu. Men de är med och planerar maten, och jag ber ofta om hjälp med att duka.

Ett tips till dem som har barn som inte hjälper till, men som vill att de ska hjälpa till: sätt er ner tillsammans och säg vilka saker ni vill ha hjälp med. Fråga vad de vill hjälpa till med, låt dem välja de roliga eller enkla sakerna, lägg till nåt mer om det behövs.

 

Genom att lära dem att hjälpa till, låta dem hjälpa till, så tror jag att man skapar bra förutsättningar för att förstå vikten av samarbete, hjälpa varandra, tjänster och gentjänster.

//Lotta