För en tid sedan började jag träna löpning och lite styrketräning. Regelbundet. Och jag har inte slutat, trots sjukdom, vinter, stressig vardag. Jag ser till att jag återupptar träningen, anpassar den och jag faller tillbaka på den. Jag har blivit "en sån som tränar".
Parallellt med träningen har jag sett över mina matvanor. Jag tränar och äter för att jag vill förbättra min kropp. Jag vill bli snabbare, starkare, friskare! Jag vill ha en hälsosam och funktionell kropp. Så länge det bara går. Denna livstilsförändring har konstigt nog inte mötts av peppning och jubel från omgivningen - vilket ju varit trevligt, för det är en livstilsförändrig av stora mått för min del!
Jag möts alltför ofta av orden "Det får inte gå till överdrift" och "Lagom är bäst".
Jag kan inte låta bli att fundera lite extra på de uttalandena. Innan jag började springa och träna rörde jag mig inte alls, och jag åt allt. Dessutom åt jag allt alldeles för ofta. Då var det ingen som sa nåt om "det får inte gå till överdrift" eller "lagom är bäst". Då, när mitt leverne verkligen var ohälsosamt och i längden skadligt.
Nu när jag tränar ca 3 gånger i veckan anser vissa att det inte får gå till överdrift. Vad är det som är överdrivet med min träning jämfört med min icke-träning? Vad är egentligen överdrivet, att röra sig regelbundet - eller inte alls?
Nu när jag säger nej till en kaka till kaffet eller äter lite mindre pasta till lunch - då är jag antingen tråkig eller så får jag kommentarer om att jag äter enligt en (obefogad) diet. Sitter en persons tråkighet eller rolighet i en kaka till kaffet? Om jag äter lite mindre kolhydrater för att jag mår bra av det, då är väl min mängd pasta lagom - för mig?
//Lotta
27 september 2012
25 september 2012
Stanna upp
Tid. Att hinna med. Varje dag. Varje stund. En omöjlighet ibland, känns det som. Med barn, jobb, hus, liv, vardag, träning, vänner, egentid (fast vad är det, egentligen?) är det så lätt att hamna i "ta-sig-igenom-veckan-för-att-nå-helgen"-karusellen. Det gjorde jag. På söndagkväll planerade jag veckan, sen tog jag mig igenom veckan, för att utnyttja helgen att ta vara på min familj, för att sedan börja om. Så där höll jag på.
Tills jag stannade upp och tänkte till. Jag gillar att räkna på och jämföra saker för att få ett perspektiv. Min tid med mina barn är ca 50 timmar per vecka. Om jag lever efter "ta-mig-igenom-veckan-för-att-nå-helgen" så innebär det att jag har 24 timmar (lördag-söndag, 12 timmar/dag) med mina barn där jag är närvarande. 24 timmar! Skrämmande tanke. Jag överlevde 50 % av tiden med mina barn, och levde bara 50 %. Jag missade hälften av deras vakna tid. Så vill jag verkligen inte ha det!
Om barnen har t ex idrott nästa dag, så packar vi deras saker tillsammans kvällen innan, de väljer morgondagens kläder och när de somnat förbereder jag morgondagens frukost. Vi startar varje dag med så goda förutsättningar som det går, vi har fått bort de värsta stress- och stökmomenten.
När jag hämtar dem på fritids så försöker jag att inte stressa. Jag ser hämtningen som en del av tiden med mina barn, inte som ett måste för att komma hem och umgås. Det tar några minuter extra, men jag hinner ta del av vad de gjort under dagen, de hinner visa sina teckningar, och vi åker hem relativt ostressade.
Vill de vara med och laga mat så får de vara det (fast de mest är i vägen). De får en grönsak att skära i, en bunke att diska, hjälpa till att duka. Vi äter middag tillsammans. De dukar av sina saker, vi vuxna tar resten. Sen dimper vi ner i soffan framför Bolibompa, de tittar på TV, vi dricker kaffe.
Sen tar vi tag i eventuell läxläsning. Den stunden är lugn, fokuserad och avstressad! Det är nu vi har chansen att lägga grunden för barnens framtida läxläsning, och deras inställning till den. Vi vill göra det tillfället till ett tillfälle där de får kvalitétstid med oss föräldrar. Det barn som inte har läxa umgås med den andra föräldern eller ser på TV/film/dator. Andra kvällar gör vi något mer aktivt än tittar på TV tillsamman. Går ut om vädret tillåter (skotta snö, leka, klippa gräs, cykla, hoppa studsmatta, göra små renoveringagrejer), sticker iväg och springer (barnen cyklar), läser läxor, bygger lego.
Eventuella måsten försöker vi ta när vi lagt barnen. Dammsuga, plocka undan, tvätta, plocka ur diskmaskinen, betala räkningar, ringa samtal, blogga. Både jag och min man springer några gånger i veckan. Några kvällar i veckan sticker en av oss ut och springer en runda när den andra nattar. Ingen tid med barnen har gått förlorad, och inte heller tid med varandra.
Hur ser era vardagar ut: överlever ni - eller lever ni?
//Lotta
Tills jag stannade upp och tänkte till. Jag gillar att räkna på och jämföra saker för att få ett perspektiv. Min tid med mina barn är ca 50 timmar per vecka. Om jag lever efter "ta-mig-igenom-veckan-för-att-nå-helgen" så innebär det att jag har 24 timmar (lördag-söndag, 12 timmar/dag) med mina barn där jag är närvarande. 24 timmar! Skrämmande tanke. Jag överlevde 50 % av tiden med mina barn, och levde bara 50 %. Jag missade hälften av deras vakna tid. Så vill jag verkligen inte ha det!
Om barnen har t ex idrott nästa dag, så packar vi deras saker tillsammans kvällen innan, de väljer morgondagens kläder och när de somnat förbereder jag morgondagens frukost. Vi startar varje dag med så goda förutsättningar som det går, vi har fått bort de värsta stress- och stökmomenten.
När jag hämtar dem på fritids så försöker jag att inte stressa. Jag ser hämtningen som en del av tiden med mina barn, inte som ett måste för att komma hem och umgås. Det tar några minuter extra, men jag hinner ta del av vad de gjort under dagen, de hinner visa sina teckningar, och vi åker hem relativt ostressade.
Vill de vara med och laga mat så får de vara det (fast de mest är i vägen). De får en grönsak att skära i, en bunke att diska, hjälpa till att duka. Vi äter middag tillsammans. De dukar av sina saker, vi vuxna tar resten. Sen dimper vi ner i soffan framför Bolibompa, de tittar på TV, vi dricker kaffe.
Sen tar vi tag i eventuell läxläsning. Den stunden är lugn, fokuserad och avstressad! Det är nu vi har chansen att lägga grunden för barnens framtida läxläsning, och deras inställning till den. Vi vill göra det tillfället till ett tillfälle där de får kvalitétstid med oss föräldrar. Det barn som inte har läxa umgås med den andra föräldern eller ser på TV/film/dator. Andra kvällar gör vi något mer aktivt än tittar på TV tillsamman. Går ut om vädret tillåter (skotta snö, leka, klippa gräs, cykla, hoppa studsmatta, göra små renoveringagrejer), sticker iväg och springer (barnen cyklar), läser läxor, bygger lego.
Eventuella måsten försöker vi ta när vi lagt barnen. Dammsuga, plocka undan, tvätta, plocka ur diskmaskinen, betala räkningar, ringa samtal, blogga. Både jag och min man springer några gånger i veckan. Några kvällar i veckan sticker en av oss ut och springer en runda när den andra nattar. Ingen tid med barnen har gått förlorad, och inte heller tid med varandra.
Hur ser era vardagar ut: överlever ni - eller lever ni?
//Lotta
24 september 2012
Få barn att äta
Min grundinställning är att inte laga annan mat till barnen, men när de sen föddes och växte, så insåg jag att det inte var så lätt att leva upp till det där.
Först lät vi barnen äta det vi äter, vilket för det mesta slutade med att de inte åt, med följden att det satte sig på deras humör. Så vi gav upp, vi började anpassa oss efter dem, hellre laga lite anpassade maträtter, än att ha barn med humörsvängningar! Vi körde ”samma tema”-tänket, dvs åt vi fiskgratäng så fick de fiskpinnar, åt vi kött så fick de korv.
Nu när de är äldre har vi olika metoder för att få dem att testa, men vi har alltid, alltid haft ”smaka gärna, och tycker du inte om det – spotta ut det i soporna”. Tack vare den möjligheten vågade och vågar framför allt dottern testa allt som kommer i hennes väg! Ja, det kan låta både äckligt och lite väl förlåtande, men tänk dig själv, du smakar nåt som du verkligen, verkligen inte gillar - och du måste svälja det? Skulle du säga ja nästa gång du blir erbjuden något nytt?
Välj dina strider. Har du tid, ork och energi att kämpa med maten, så gör det. Jag hade och har det inte. Tycker barnen om fem maträtter, så låt dem äta det. Ge dem samma mat dag ut och dag in, stressa inte över det, matintresset kommer (förhoppningsvis). Vad är viktigast - ATT de äter, eller VAD de äter?
Dottern matvägrade när hon var liten, åt i princip inget - hon är den som smakar allt och äter det mesta idag. Sonen åt allt med god aptit när han var mindre - han är den som nu vägrar prova något nytt. Så när någon säger till dig ”ge dem allt så äter de allt”, tänk på att det gäller inte alla barn. Det gällde inte mina barn, och kanske inte dina heller?
//Lotta
Först lät vi barnen äta det vi äter, vilket för det mesta slutade med att de inte åt, med följden att det satte sig på deras humör. Så vi gav upp, vi började anpassa oss efter dem, hellre laga lite anpassade maträtter, än att ha barn med humörsvängningar! Vi körde ”samma tema”-tänket, dvs åt vi fiskgratäng så fick de fiskpinnar, åt vi kött så fick de korv.
Nu när de är äldre har vi olika metoder för att få dem att testa, men vi har alltid, alltid haft ”smaka gärna, och tycker du inte om det – spotta ut det i soporna”. Tack vare den möjligheten vågade och vågar framför allt dottern testa allt som kommer i hennes väg! Ja, det kan låta både äckligt och lite väl förlåtande, men tänk dig själv, du smakar nåt som du verkligen, verkligen inte gillar - och du måste svälja det? Skulle du säga ja nästa gång du blir erbjuden något nytt?
Välj dina strider. Har du tid, ork och energi att kämpa med maten, så gör det. Jag hade och har det inte. Tycker barnen om fem maträtter, så låt dem äta det. Ge dem samma mat dag ut och dag in, stressa inte över det, matintresset kommer (förhoppningsvis). Vad är viktigast - ATT de äter, eller VAD de äter?
Dottern matvägrade när hon var liten, åt i princip inget - hon är den som smakar allt och äter det mesta idag. Sonen åt allt med god aptit när han var mindre - han är den som nu vägrar prova något nytt. Så när någon säger till dig ”ge dem allt så äter de allt”, tänk på att det gäller inte alla barn. Det gällde inte mina barn, och kanske inte dina heller?
//Lotta
22 september 2012
Välja blogginnehåll
Min vilja att blogga har funnits länge. Att vilja skriva har funnits ännu längre. När mina barn föddes blev det så klart för mig, att det är om och för mina barn jag ska skriva. Såklart fanns inte tiden då, men tanken har följt mig genom åren.
Åren gick, och jag insåg hur gärna jag ville skriva, men inte hänga ut mig, mina barn eller min familj. Samtidigt som jag ibland kan känna att min lilla erfarenhet och stora vilja kan stötta andra i sitt föräldraskap. Jag har inga förhoppningar om att förändra världen, men kanske kan jag få en enda förälder att känna sig bättre, starkare och tryggare i sitt föräldraskap?
I takt med att min medvetenhet kring mitt föräldraskap ökade, så ökade även medvetenheten kring så mycket mer. Att vara förälder är för mig så mycket mer, det är ett totalansvar. Att vara förälder är för mig inte bara att lära mina barn att bli goda medmänniskor, utan också att lära dem att ta hand om sig, vårda sig själv och sin kropp.
Precis som bloggens underrubrik antyder så kommer inläggens innehåll variera. Precis som livet och vardagen!
//Lotta
Åren gick, och jag insåg hur gärna jag ville skriva, men inte hänga ut mig, mina barn eller min familj. Samtidigt som jag ibland kan känna att min lilla erfarenhet och stora vilja kan stötta andra i sitt föräldraskap. Jag har inga förhoppningar om att förändra världen, men kanske kan jag få en enda förälder att känna sig bättre, starkare och tryggare i sitt föräldraskap?
I takt med att min medvetenhet kring mitt föräldraskap ökade, så ökade även medvetenheten kring så mycket mer. Att vara förälder är för mig så mycket mer, det är ett totalansvar. Att vara förälder är för mig inte bara att lära mina barn att bli goda medmänniskor, utan också att lära dem att ta hand om sig, vårda sig själv och sin kropp.
Precis som bloggens underrubrik antyder så kommer inläggens innehåll variera. Precis som livet och vardagen!
//Lotta
21 september 2012
Våga ta steget
Så finns den nu alltså, min blogg. I tanken har den funnits länge, tillsammans med osäkerheten. Vad vill jag få sagt, och vem vill läsa? Syftet är gott, viljan är att bli bättre och målet är vara närvarande.
Välkommen!
//Lotta
Välkommen!
//Lotta
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)