Trender är till för att brytas!

Det här är jag:

 

 

 

 

 

 

Men jag är också målmedveten. Det går inte alltid hand-i-hand med hur mitt liv ser ut. Därför måste jag göra vissa justeringar. För att få ihop träning och vardag måste jag börja träna på morgonen! Om ni har citatet ovan i bakhuvudet, så förstår ni kanske utmaningen. Kanske blir det tydligare av vad min man sa, när jag berättade om att jag skulle iväg i lördagsmorse för att träna med en kompis – före både frukost och kaffe. Han tittar på mig, ler och säger ”Men stackars henne!”!

 

Men, hinder är till för att övervinnas! Så två dagar i veckan är det morgonträning på gymmet som gäller. Blir spännande att se hur det går, ATT det går är jag övertygad om!

//Lotta

Träning!

Äntligen fick jag (tog jag) mig tid att komma iväg på en löprunda! Vi har en del att stå i hemma, och det har varit resor än hit, än dit på sistone - och vardagen har handlat om fixa det viktigaste, att överleva. I takt med träningens frånvaro så sjunker mitt humör och välmående och jag gillar det inte!

Så igår kväll stack jag ut, i mörkret. 7 grader och nyregnat. Det var tungt, det var flera veckor sedan jag sprang, men som jag njöt! Jag kämpade. För att jag ville. För jag behövde det. Fysiskt och mentalt.

Minst 45 minuter skulle jag vara ute, rundan är 5 km. Den ekvationen går inte ihop. Men på hemvägen är det en lång, seg uppförsbacke. Perfekt för intervaller! Så jag sprang 3 lyktstolpar med fokus på hållning och fart (under 5:00-tempo var målet), och gick tillbaka 2 lyktstolpar, om och om igen. Det visade sig vara perfekt, för det tog ca 15 minuter! Och jag fick ihop drygt 7 km, i stället för 5 km, och jag var ute i drygt 45 minuter.

Att jag valde bort att åka och handla, att vi därför fick äta jordgubbssylt till gröten i morse istället för äppelmos - det är smällar man får ta ...

//Lotta

Ljuga

Jag kom på mig att ljuga idag. Ljuga om något som jag faktiskt är stolt över. Min träning.

Jag var på resande fot i helgen, och packade med mig löparkläder om-ifall-att det skulle bli tid över. Det blev tid över, jag tog mig en löprunda. Den var tung, varm och jobbig - men jag var så nöjd över att den blev av!

Berättade stolt om det för några bekanta idag - och visste i samma sekund att det var ett misstag ... Jag hör föraktet, förvåningen, jag-vet-inte-vad i frågan "Hade du med dig träningskläder på semestern?!?". Och jag hör mig själv ljuga ... "Nänä, jag sprang i de skor jag hade med mig och mysbyxorna som jag använt under helgen och en smutsig sovtröja".

För jag orkade inte försvara mig. Förklara mig. Stå för det som är viktigt för mig. Nästa gång ska jag tänka bättre på vad jag säger - och till vilka. Den som inte ger mig energi, ska heller inte få ta någon energi av mig!

//Lotta

Det får inte gå till överdrift

För en tid sedan började jag träna löpning och lite styrketräning. Regelbundet. Och jag har inte slutat, trots sjukdom, vinter, stressig vardag. Jag ser till att jag återupptar träningen, anpassar den och jag faller tillbaka på den. Jag har blivit "en sån som tränar".

Parallellt med träningen har jag sett över mina matvanor. Jag tränar och äter för att jag vill förbättra min kropp. Jag vill bli snabbare, starkare, friskare! Jag vill ha en hälsosam och funktionell kropp. Så länge det bara går. Denna livstilsförändring har konstigt nog inte mötts av peppning och jubel från omgivningen - vilket ju varit trevligt, för det är en livstilsförändrig av stora mått för min del!

Jag möts alltför ofta av orden "Det får inte gå till överdrift" och "Lagom är bäst".

Jag kan inte låta bli att fundera lite extra på de uttalandena. Innan jag började springa och träna rörde jag mig inte alls, och jag åt allt. Dessutom åt jag allt alldeles för ofta. Då var det ingen som sa nåt om "det får inte gå till överdrift" eller "lagom är bäst". Då, när mitt leverne verkligen var ohälsosamt och i längden skadligt.

Nu när jag tränar ca 3 gånger i veckan anser vissa att det inte får gå till överdrift. Vad är det som är överdrivet med min träning jämfört med min icke-träning? Vad är  egentligen överdrivet, att röra sig regelbundet - eller inte alls?

Nu när jag säger nej till en kaka till kaffet eller äter lite mindre pasta till lunch - då är jag antingen tråkig eller så får jag kommentarer om att jag äter enligt en (obefogad) diet. Sitter en persons tråkighet eller rolighet i en kaka till kaffet? Om jag äter lite mindre kolhydrater för att jag mår bra av det, då är väl min mängd pasta lagom - för mig?

//Lotta