Vi ses nästa år?

Jag läser en del bloggar. Om träning, mat, vardag. Tankar, känslor, erfarenheter. Jag väljer bort de som inte ger mig något, lägger till de som inspirerar mig. Ju mer jag läser, desto mer inser jag att jag ska inte blogga just nu. Jag vill skriva för att må bra, sätta tankar på pränt, inspirera andra att tänka och göra aktiva val.

Just nu ligger all min fokus på att må bra själv, hantera en otroligt intensiv period i mitt liv. Jag kommer greja det, jag har verktygen. För 2 år sen fick jag en rejäl stresskänning - i en period då det inte var stressigt. Tack vare det så reagerade jag, för om min kropp reagerar så starkt när det inte är stressigt - hur kommer den då reagera när det verkligen är det? Jag blev rädd. På riktigt rädd. Sökte (och fick) hjälp nästan direkt. Några månader senare var jag redo att ta steget, släppa taget, klara mig själv.

Det finns några saker som gör att jag klarar det, varje dag, sedan dess.

Andas. Att andas rätt. Djupa, långsamma andetag. Hela dagarna. Inte bara tio djupa andetag, en gång om dagen. Ni vet, de där djupa andetagen man tar, så djupa att hjärnan får syreöverskott och man nästan svimmar på kuppen. Sen rusar man vidare! Nä, stanna upp, andas. Det kräver aktiv närvaro, stanna upp ideligen, andas. När jag reser mig - andas. När jag kollar telefonen - andas. När jag byter webfönster på PCn - andas. När jag ska hämta vatten, kaffe, äta - andas. Andas, andas, andas.

Säga nej. Det är är jättekul att hitta på saker när de erbjuds. Men är det kul egentligen, när det innebär att du slänger i dig maten, blir stressad över att maken inte kommer i tid, slänger in barnen i bilen, springer med andan i halsen - för att t ex gå på ett homeparty för det goda fikats skull? Tänk om, prioritera! Behöver du en plastbunke - köp den nästa gång du handlar något annat. Vill du fika - fika hemma. Vill du träffa vännen - bjud hem honom/henne på en tid som passar dig.

När jag erbjuds en aktivitet, så svarar jag inte "ja, gärna" av gammal vana, utan jag tänker innan jag svarar. Vill jag, verkligen? Är svaret nej så säger jag nej, och förklarar läget. Att jag inte vill, det är inte min grej, jag är inte intresserad av sånt (t ex gå på teater). Är svaret ja, så ber jag att få återkomma, så jag hinner kolla kalendern, kolla av hemma, kolla helheten.

Planera. Jag planerar massor. All planering ger mig marginaler för att vara spontan, det finns tid för oväntade händelser, jag kan undvika stress. T ex förra veckan, vi blev bjudna på middag efter jobbet, vi fick välja tiden. Jag slutar kl 17, det tar en kvart att åka till fritids, och en kvart till vännerna. För några år sedan hade jag sagt att vi kommer 17,30. Det säger jag inte längre, jag sa att vi kommer kl 18. Jag slapp stressa över att jag var tvungen att sopa bilen, köa i bilköer, jag hann prata med fritidspersonalen i lugn och ro. Jag hann se barnens pyssel, och vi hann i tid, med 5 minuters mariginal. Utan stress.

Den stressiga perioden just nu är orsakad av renovering – vi ska och vill vara klara till jul. Inte för att det är jul, utan för att vi vill. Och för att om vi är klara så firar vi jul hos oss i år, första gången på evigheter. Jag vill det. Fira jul hemma. Hemma. Årsskifte innebär alltid mer jobb för mig. Jag har ett sånt jobb, så det är bara jobba på. Om jag gillar det? Ja, jag gillar mitt jobb, jag gillar helheten, jag gillar kanske inte alla av de intensiva perioderna som finns under ett år. Allrahelst inte när barnen är på väg att bli sjuka, som nu. De hostar och snorar, och det är bara en tidsfråga innan de inte orkar en dag i skolan eller får feber. Men det tar vi då. Just nu ser jag till att jobba smart, göra det som är mest kritiskt (och garanterat tråkigast) först, så att jag kan stanna hemma utan att bli stressad. Se det som att jag får en dag hemma, med mina barn. Och även tid till renovering ...

Ja, det tar tid att renovera. Vi har fått kommentarer om att "det går snabbt att göra det eller det" och även kommentarer om att vi lejer bort vissa delar, saker som man kan göra själv. Sånt provocerar mig så oerhört! Vi jobbar heltid, vi har två barn, vi har ett hus och vi har snöfall som inte är av denna värld just nu (skotta-skotta-skotta). Vi har inte tiden! Och vi kommer inte ha orken i längden. Vi prioriterar, planerar, gör aktiva val. Ja, det tar tid, vi gör vårat bästa, och vi kommer att bli klara till jul!

Jag skulle vilja fylla bloggen med bilder på julbak, julpynt och pyssel! Skriva om mina underbara barn, min fantastiska make, och mig själv. Som just nu är mycket lycklig och hyffsat vältränad! Men när vi renoverar och sliter långt in på nätterna finns inte tiden, orken, eller miljön för fina bilder. De fina bilderna får vänta, till efter jul. När köket är på plats, när alla möbler är tillbaka, när inspirationen kommer att flöda.  

Vi ses då, 2013 kommer att bli fantastiskt!

//Lotta

Trender är till för att brytas!

Det här är jag:

 

 

 

 

 

 

Men jag är också målmedveten. Det går inte alltid hand-i-hand med hur mitt liv ser ut. Därför måste jag göra vissa justeringar. För att få ihop träning och vardag måste jag börja träna på morgonen! Om ni har citatet ovan i bakhuvudet, så förstår ni kanske utmaningen. Kanske blir det tydligare av vad min man sa, när jag berättade om att jag skulle iväg i lördagsmorse för att träna med en kompis – före både frukost och kaffe. Han tittar på mig, ler och säger ”Men stackars henne!”!

 

Men, hinder är till för att övervinnas! Så två dagar i veckan är det morgonträning på gymmet som gäller. Blir spännande att se hur det går, ATT det går är jag övertygad om!

//Lotta

Träning!

Äntligen fick jag (tog jag) mig tid att komma iväg på en löprunda! Vi har en del att stå i hemma, och det har varit resor än hit, än dit på sistone - och vardagen har handlat om fixa det viktigaste, att överleva. I takt med träningens frånvaro så sjunker mitt humör och välmående och jag gillar det inte!

Så igår kväll stack jag ut, i mörkret. 7 grader och nyregnat. Det var tungt, det var flera veckor sedan jag sprang, men som jag njöt! Jag kämpade. För att jag ville. För jag behövde det. Fysiskt och mentalt.

Minst 45 minuter skulle jag vara ute, rundan är 5 km. Den ekvationen går inte ihop. Men på hemvägen är det en lång, seg uppförsbacke. Perfekt för intervaller! Så jag sprang 3 lyktstolpar med fokus på hållning och fart (under 5:00-tempo var målet), och gick tillbaka 2 lyktstolpar, om och om igen. Det visade sig vara perfekt, för det tog ca 15 minuter! Och jag fick ihop drygt 7 km, i stället för 5 km, och jag var ute i drygt 45 minuter.

Att jag valde bort att åka och handla, att vi därför fick äta jordgubbssylt till gröten i morse istället för äppelmos - det är smällar man får ta ...

//Lotta

Ljuga

Jag kom på mig att ljuga idag. Ljuga om något som jag faktiskt är stolt över. Min träning.

Jag var på resande fot i helgen, och packade med mig löparkläder om-ifall-att det skulle bli tid över. Det blev tid över, jag tog mig en löprunda. Den var tung, varm och jobbig - men jag var så nöjd över att den blev av!

Berättade stolt om det för några bekanta idag - och visste i samma sekund att det var ett misstag ... Jag hör föraktet, förvåningen, jag-vet-inte-vad i frågan "Hade du med dig träningskläder på semestern?!?". Och jag hör mig själv ljuga ... "Nänä, jag sprang i de skor jag hade med mig och mysbyxorna som jag använt under helgen och en smutsig sovtröja".

För jag orkade inte försvara mig. Förklara mig. Stå för det som är viktigt för mig. Nästa gång ska jag tänka bättre på vad jag säger - och till vilka. Den som inte ger mig energi, ska heller inte få ta någon energi av mig!

//Lotta

Det får inte gå till överdrift

För en tid sedan började jag träna löpning och lite styrketräning. Regelbundet. Och jag har inte slutat, trots sjukdom, vinter, stressig vardag. Jag ser till att jag återupptar träningen, anpassar den och jag faller tillbaka på den. Jag har blivit "en sån som tränar".

Parallellt med träningen har jag sett över mina matvanor. Jag tränar och äter för att jag vill förbättra min kropp. Jag vill bli snabbare, starkare, friskare! Jag vill ha en hälsosam och funktionell kropp. Så länge det bara går. Denna livstilsförändring har konstigt nog inte mötts av peppning och jubel från omgivningen - vilket ju varit trevligt, för det är en livstilsförändrig av stora mått för min del!

Jag möts alltför ofta av orden "Det får inte gå till överdrift" och "Lagom är bäst".

Jag kan inte låta bli att fundera lite extra på de uttalandena. Innan jag började springa och träna rörde jag mig inte alls, och jag åt allt. Dessutom åt jag allt alldeles för ofta. Då var det ingen som sa nåt om "det får inte gå till överdrift" eller "lagom är bäst". Då, när mitt leverne verkligen var ohälsosamt och i längden skadligt.

Nu när jag tränar ca 3 gånger i veckan anser vissa att det inte får gå till överdrift. Vad är det som är överdrivet med min träning jämfört med min icke-träning? Vad är  egentligen överdrivet, att röra sig regelbundet - eller inte alls?

Nu när jag säger nej till en kaka till kaffet eller äter lite mindre pasta till lunch - då är jag antingen tråkig eller så får jag kommentarer om att jag äter enligt en (obefogad) diet. Sitter en persons tråkighet eller rolighet i en kaka till kaffet? Om jag äter lite mindre kolhydrater för att jag mår bra av det, då är väl min mängd pasta lagom - för mig?

//Lotta