Tomhet och närhet

Livet stannade en stund igår. För mig. För en annan person stannade livet helt. Från ingenstans kom beskedet, att han inte finns mer. Jag kan inte ta in tomheten efter en person som jag springer på ibland. På stan. Hos gemensamma bekanta. Jag kan inte ta in att jag aldrig mer kommer mötas av hans glada ansikte,  hans genuina leende när han möter mig. När han möter oss. När han möter människor. Han älskade oss. Människorna. Gång på gång spelas scenariot upp inför mina ögon, fast jag inte ens var där. Fast jag inte ens har hela bilden klar för mig. Hur de är på väg, tillsammans, glada, kärleksfulla. Så segnar han ner. Finns inget att göra. Där och då stannade livet. Kvar satt hon, i tystnaden efter kaoset. I tystnaden. Som kväver.

Jag fick beskedet. Tankarna snurrade. Tänk om det varit jag? Jag som suttit där kvar på golvet. Ensam med tystnaden. Jag kan inte ta in det. Så kommer kvällen. Vi lägger oss. Tyst och tätt intill. Med en närhet, men också en rädsla. Vi håller i varandra. Tyst. Det finns inget att säga. Vi vet. Vi har varandra nu. Just nu. Vi vet inget om morgondagen. Tystnaden inrymmer allt som borde sägas, men som inte blir sagt. Vi håller i varandra, som för att kontrollera att vi verkligen är där. Vi somnar. I tystnaden. Som stärker.

//Lotta

Ett hej som blev hej då

Jag älskar att skriva. Och prata. Men mest skriva. Jag jobbar varje dag med att bli lika bra på att lyssna, som jag är på att prata. Jag älskar att skriva, och jag älskar ord. Det skrivna ordet. Så fantastiskt.

Länge, länge har jag funderat på att blogga. Har känt så starkt att jag har nåt att säga, förmedla, sprida. Det jag vill dela med mig av är min lilla, lilla erfarenhet av barn. Jag har ofta känt att vi inte passat in, våra barn har inte varit som andra barn, vi har inte varit som andra föräldrar. De flesta råd jag läst och hört har inte passat oss. Lika ofta hör jag andra föräldrar berätta om sina barn, om saker de testat – och jag känner att deras barn är som mina, det är därför råden de fått inte funkat eller känts rätt. Men alla är inte lika starka att gå emot ”alla andras” erfarenheter, vill men vet inte hur de ska följa sin magkänsla.

Så det ville jag samla i en blogg, mina erfarenheter, mina tankar. Ge råd, stöd, stöttning. Ge argument, idéer, lösningsförslag. Finnas i bakgrunden som en sufflör, hjälpa till att hitta de rätta orden, bekräfta det många redan känner. Jag gjorde det. Började blogga. Men orden vill inte infinna sig. Jag vet vem jag skriver till. Jag vet vad jag tycker, tror och tänker – och jag står för det. Jag har inga problem att sätta orden på pappret (eller på nätet). Det är bara det att jag inte får till de rätta orden. Flytet saknas, helheten finns inte. Det känns ofullständigt och ogenomtänkt. (Ironiskt nog känns det här inlägget sådär helt rätt, med flytet och känslan. Man ska sluta när man är på topp, sägs det ju!)

Så mitt ”Hej!” till bloggvärlden blir nu ett ”Hejdå!”. Jag vill inte blogga. Inte just nu. Jag låter bloggen finnas kvar, för att jag vill, för jag gillar den ändå. Trots att den inte är sådär perfekt som jag vill att den ska vara. Kanske börjar jag skriva igen. Förhoppningsvis.

Men till dess, vi ses i era bloggar – och kanske ses vi här igen!

//Lotta

Vi ses nästa år?

Jag läser en del bloggar. Om träning, mat, vardag. Tankar, känslor, erfarenheter. Jag väljer bort de som inte ger mig något, lägger till de som inspirerar mig. Ju mer jag läser, desto mer inser jag att jag ska inte blogga just nu. Jag vill skriva för att må bra, sätta tankar på pränt, inspirera andra att tänka och göra aktiva val.

Just nu ligger all min fokus på att må bra själv, hantera en otroligt intensiv period i mitt liv. Jag kommer greja det, jag har verktygen. För 2 år sen fick jag en rejäl stresskänning - i en period då det inte var stressigt. Tack vare det så reagerade jag, för om min kropp reagerar så starkt när det inte är stressigt - hur kommer den då reagera när det verkligen är det? Jag blev rädd. På riktigt rädd. Sökte (och fick) hjälp nästan direkt. Några månader senare var jag redo att ta steget, släppa taget, klara mig själv.

Det finns några saker som gör att jag klarar det, varje dag, sedan dess.

Andas. Att andas rätt. Djupa, långsamma andetag. Hela dagarna. Inte bara tio djupa andetag, en gång om dagen. Ni vet, de där djupa andetagen man tar, så djupa att hjärnan får syreöverskott och man nästan svimmar på kuppen. Sen rusar man vidare! Nä, stanna upp, andas. Det kräver aktiv närvaro, stanna upp ideligen, andas. När jag reser mig - andas. När jag kollar telefonen - andas. När jag byter webfönster på PCn - andas. När jag ska hämta vatten, kaffe, äta - andas. Andas, andas, andas.

Säga nej. Det är är jättekul att hitta på saker när de erbjuds. Men är det kul egentligen, när det innebär att du slänger i dig maten, blir stressad över att maken inte kommer i tid, slänger in barnen i bilen, springer med andan i halsen - för att t ex gå på ett homeparty för det goda fikats skull? Tänk om, prioritera! Behöver du en plastbunke - köp den nästa gång du handlar något annat. Vill du fika - fika hemma. Vill du träffa vännen - bjud hem honom/henne på en tid som passar dig.

När jag erbjuds en aktivitet, så svarar jag inte "ja, gärna" av gammal vana, utan jag tänker innan jag svarar. Vill jag, verkligen? Är svaret nej så säger jag nej, och förklarar läget. Att jag inte vill, det är inte min grej, jag är inte intresserad av sånt (t ex gå på teater). Är svaret ja, så ber jag att få återkomma, så jag hinner kolla kalendern, kolla av hemma, kolla helheten.

Planera. Jag planerar massor. All planering ger mig marginaler för att vara spontan, det finns tid för oväntade händelser, jag kan undvika stress. T ex förra veckan, vi blev bjudna på middag efter jobbet, vi fick välja tiden. Jag slutar kl 17, det tar en kvart att åka till fritids, och en kvart till vännerna. För några år sedan hade jag sagt att vi kommer 17,30. Det säger jag inte längre, jag sa att vi kommer kl 18. Jag slapp stressa över att jag var tvungen att sopa bilen, köa i bilköer, jag hann prata med fritidspersonalen i lugn och ro. Jag hann se barnens pyssel, och vi hann i tid, med 5 minuters mariginal. Utan stress.

Den stressiga perioden just nu är orsakad av renovering – vi ska och vill vara klara till jul. Inte för att det är jul, utan för att vi vill. Och för att om vi är klara så firar vi jul hos oss i år, första gången på evigheter. Jag vill det. Fira jul hemma. Hemma. Årsskifte innebär alltid mer jobb för mig. Jag har ett sånt jobb, så det är bara jobba på. Om jag gillar det? Ja, jag gillar mitt jobb, jag gillar helheten, jag gillar kanske inte alla av de intensiva perioderna som finns under ett år. Allrahelst inte när barnen är på väg att bli sjuka, som nu. De hostar och snorar, och det är bara en tidsfråga innan de inte orkar en dag i skolan eller får feber. Men det tar vi då. Just nu ser jag till att jobba smart, göra det som är mest kritiskt (och garanterat tråkigast) först, så att jag kan stanna hemma utan att bli stressad. Se det som att jag får en dag hemma, med mina barn. Och även tid till renovering ...

Ja, det tar tid att renovera. Vi har fått kommentarer om att "det går snabbt att göra det eller det" och även kommentarer om att vi lejer bort vissa delar, saker som man kan göra själv. Sånt provocerar mig så oerhört! Vi jobbar heltid, vi har två barn, vi har ett hus och vi har snöfall som inte är av denna värld just nu (skotta-skotta-skotta). Vi har inte tiden! Och vi kommer inte ha orken i längden. Vi prioriterar, planerar, gör aktiva val. Ja, det tar tid, vi gör vårat bästa, och vi kommer att bli klara till jul!

Jag skulle vilja fylla bloggen med bilder på julbak, julpynt och pyssel! Skriva om mina underbara barn, min fantastiska make, och mig själv. Som just nu är mycket lycklig och hyffsat vältränad! Men när vi renoverar och sliter långt in på nätterna finns inte tiden, orken, eller miljön för fina bilder. De fina bilderna får vänta, till efter jul. När köket är på plats, när alla möbler är tillbaka, när inspirationen kommer att flöda.  

Vi ses då, 2013 kommer att bli fantastiskt!

//Lotta

Alla ska vara med

Så var det dags igen, ett av barnen fyller år. Jag är lika fascinerad varje år, att tiden går, att barnen blir äldre, att de växer med oss oss, hur mycket de utvecklats, hur mycket jag utvecklats. Mitt i allt detta ska det ordnas barnkalas. Kul! Härligt! Glada barn som härjar och leker och har kul i 2 timmar! Eller?

Först och främst vill jag ge mina barn det kalas de vill ha. Deras önskan stämmer dock inte alltid överens med vad jag tycker lämpar sig. Vi väljer därför bort vissa alternativ. Att ha kalas på ett lekland väljer jag bort av den enkla anledningen att det är dyrt och jag kommer inte undan oljudet eller ansvaret. Ska jag tillbringa 2 timmar med ansvar och oljud - då tänker jag inte betala mer än nödvändigt för det!

Sen ska tiden passa, ofta krockar det med andras kalas eller andra händelser. Så för att vara lite praktiskt har vi sista två åren slagit ihop dotterns kalas med klasskompisar. Ett år har de haft kalas för alla tjejerna i klassen, ett annat år kalas för hela klassen. Kul koncept, stökigt och härjigt, men till ett lagomt pris och delat ansvar. Men i år vill dottern annorlunda.

Hon vill inte ha ett stort kalas, "för man hinner ju inte leka och prata med alla". Så sant, kloka lilla tös. Men med begränsningar kommer andra problem. Och med andra problem kommer samvetet. Och att leva som man lär och allt det där.

Hon har bjudit de i klassen hon leker mest med. Det blev 4 tjejer från klassen och en tjej "utifrån" (hon umgås med killarna också, men inte mest). De ska gå på restaurang och äta middag. Av de som inte blev bjudna har några känt sig bortvalda och utanför. Några reagerat med "man bjuder ju alla tjejer i klassen".

Och här kommer problemet. Varför ska hon bjuda alla tjejerna? Det är ju lika logiskt som att bjuda alla med röd tröja? Hur gör vi vuxna när vi bjuder till fest? Bjuder vi alla på jobbet, bara tjejerna eller killarna - eller bjuder vi de som vi umgås med? Varför lär vi våra barn att "alla ska vara med" när vi själva inte umgås med alla? (Diskussionen "alla får vara med" är en annan diskussion.)

Och så kommer samvetet. Om alla kör på samma idé, så finns det ju någon/några i klassen som aldrig blir bjudna. Precis som på jobbet. Det finns de på arbetsplatser som inte umgås med sina kollegor. De blir inte bjudna till privata tillställningar. Vi utgår från att de har vänner utan för jobbet, och även skolan. Men om de inte har det? Hur gör man då?

Jag vill inte såra någon, jag vill inte lära mina barn att göra det. Men jag vill fira min födelsdag med de jag umgås med, och jag vill låta mina barn göra detsamma. Men jag vill inte att någon ska vara ledsen på grund av det.

Alla varnade för sömnlösa nätter när vi fick barn, som att det skulle vara det jobbigaste med att få barn. Sånt här var det minsann ingen som sa nåt om ...

//Lotta

Skippa åldersnojan!

Ingen noja i världen får oss att bli yngre, så det är ingen idé att lägga tid på det! Jag närmar mig 40, och alla runt omkring har åsikter om det. Inför det. Retas, helt enkelt. Till ingen nytta. Jag är så grymt nöjd där jag är idag.

Jag har man, barn, hus, ett liv. Mannen representerar en relation som jag trivs med, och där jag trivs med mig själv. Barnen är två ovärderliga gåvor. Hus representerar ett boende som passar mig och där jag trivs (trots perioder av byggkaos!) Ett liv - det behöver inte ens förtydligas.

Jag har ett bra och flexibelt jobb, precis vad jag vill ha och behöver. Jag tränar regelbundet, för att jag vill och kan. Jag är nöjd över min kropp. Nöjd med mig själv. Jag springer en mil utan problem, jag kan göra armhävningar och stå på händer. Jag har en normal syn på mat, en bra syn på mig själv.
Jag hade inget av det där när jag var 20 år! Så nä, ingen åldersnoja här inte!

//Lotta

Egentid?

Egentid. Ett av de mest använda orden i föräldrakretsar de senaste åren. Egentid är jätteviktigt när man är förälder, sägs det. Viktigt för vem, och vem bestämmer vad som är viktigt för mig? Jag längtar så fruktansvärt efter mina barn när jag är borta från dem (inte när jag är på jobbet, utan när jag är bortrest, t ex), att det nästan gör fysiskt ont. För att inte tala om vad det gör med mitt psyke de där dagarna!

Jag vet innan jag lämnar mitt hem att jag älskar mina barn över allt annat. Jag stannar ofta upp för att uppskatta det jag har. Jag säger ofta åt dem att jag älskar dem, att jag gillar det de gör, att jag uppskattar dem. Jag behöver inte vara ifrån dem för att inse min kärlek till dem, eller uppskatta dem.

Föräldrar behöver också egentid tillsammans, utan barn, för det mår relationen bra av, sägs det. Jag vet inte om vår relation stärks nämnvärt av att lämna bort barnen och jag sitter och längtar efter dem? Jag tror nog mer att min man känner sig mindre sedd vid de tillfällena, och inte alls känner att vår relation stärks. Däremot tror jag att han känner vår samhörighet stärkas när vi står i lekparken, hand-i-hand och ser våra barn leka och ha det bra. Eller när vi pussas i mataffären när vi planerar kvällens middag? Eller när vi sitter där i soffan med varsitt febrigt barn, tröstar och tar hand om, tillsammans? Eller när lugnet lägger sig en kväll, huset är tyst, inga måsten, och vi har några timmar som är bara våra!

Egentid? Min. Egen. Tid. Jag ser det som tid som jag bestämmer över, tid där jag väljer vad jag vill göra. Det är ju all tid? 24 timmar om dygnet. Jag väljer ju att gå till jobbet, sova, äta. Vara med mina barn, träna, handla. Jag har massor med egentid! 

Dessutom hade jag massor med s k egentid innan jag fick barn. Inte förväntade eller förväntar jag mig att få tid för mig själv under småbarnsåren. Det ingick i mitt val, när jag kände att jag var redo för barn. Jag valde bort den s k egentiden, till förmån för mina barn. Jag ger dem min tid, jag kommer få tillbaka den sen.

//Lotta

Vara tacksam

Imorse när min man och jag skiljdes åt, stannade han upp, tittade på mig, såg mig och sa med eftertänksamhet "vi ses snart igen". Och jag insåg hur länge sedan det var som vi verkligen sågs.

Sista tiden har vi varit i vardagens extrema ekorrhjul. Mycket resor för oss båda, vardag som helg. Vi har skrivit lappar, mailat, skickat sms. Stämt av, lämnat över. Vilket barn gör vad och vilken dag? Vad ska med till skolan och när?

Jag är optimist – eller framför allt vill jag vara det. Jag försöker se det positiva i saker. Tiden när jag är ensam med mina barn ser jag som lyx, jag försöker bortse från att jag saknar min man. Jag lägger energin på att vara med mina barn. Tiden när jag är bortrest gör jag samma sak, försöker se deras tid med varandra som lyx för dem, att jag saknar dem får inte hamna överst. Jag får, och ger, en gåva.

Imorse efter att vi skiljts åt, när jag ensam åkte till jobbet, sjönk de där orden in. Där och då, i bilkön och med ett hysteriskt morgonprogram på radion, så insåg jag hur lyckligt lottad jag är. Jag har inte bara någon att sakna - jag har också någon att komma hem till, någon som kommer hem. Jag har någon att dela vardagens ekorrhjul med - vi springer i det tillsammans, åt samma håll.

Jag skickar ett sms till min man. Inte ett ord om matlådor, hämtning, planering eller när-kommer-du-hem. Bara tre små ord.

Vi ses snart.

//Lotta

Stanna upp

Tid. Att hinna med. Varje dag. Varje stund. En omöjlighet ibland, känns det som. Med barn, jobb, hus, liv, vardag, träning, vänner, egentid (fast vad är det, egentligen?) är det så lätt att hamna i "ta-sig-igenom-veckan-för-att-nå-helgen"-karusellen. Det gjorde jag. På söndagkväll planerade jag veckan, sen tog jag mig igenom veckan, för att utnyttja helgen att ta vara på min familj, för att sedan börja om. Så där höll jag på.

Tills jag stannade upp och tänkte till. Jag gillar att räkna på och jämföra saker för att få ett perspektiv. Min tid med mina barn är ca 50 timmar per vecka. Om jag lever efter "ta-mig-igenom-veckan-för-att-nå-helgen" så innebär det att jag har 24 timmar (lördag-söndag, 12 timmar/dag) med mina barn där jag är närvarande. 24 timmar! Skrämmande tanke. Jag överlevde 50 % av tiden med mina barn, och levde bara 50 %. Jag missade hälften av deras vakna tid. Så vill jag verkligen inte ha det!

Om barnen har t ex idrott nästa dag, så packar vi deras saker tillsammans kvällen innan, de väljer morgondagens kläder och när de somnat förbereder jag morgondagens frukost. Vi startar varje dag med så goda förutsättningar som det går, vi har fått bort de värsta stress- och stökmomenten.

När jag hämtar dem på fritids så försöker jag att inte stressa. Jag ser hämtningen som en del av tiden med mina barn, inte som ett måste för att komma hem och umgås. Det tar några minuter extra, men jag hinner ta del av vad de gjort under dagen, de hinner visa sina teckningar, och vi åker hem relativt ostressade.

Vill de vara med och laga mat så får de vara det (fast de mest är i vägen). De får en grönsak att skära i, en bunke att diska, hjälpa till att duka. Vi äter middag tillsammans. De dukar av sina saker, vi vuxna tar resten. Sen dimper vi ner i soffan framför Bolibompa, de tittar på TV, vi dricker kaffe.

Sen tar vi tag i eventuell läxläsning. Den stunden är lugn, fokuserad och avstressad! Det är nu vi har chansen att lägga grunden för barnens framtida läxläsning, och deras inställning till den. Vi vill göra det tillfället till ett tillfälle där de får kvalitétstid med oss föräldrar. Det barn som inte har läxa umgås med den andra föräldern eller ser på TV/film/dator. Andra kvällar gör vi något mer aktivt än tittar på TV tillsamman. Går ut om vädret tillåter (skotta snö, leka,  klippa gräs, cykla, hoppa studsmatta, göra små renoveringagrejer), sticker iväg och springer (barnen cyklar), läser läxor, bygger lego.

Eventuella måsten försöker vi ta när vi lagt barnen. Dammsuga, plocka undan, tvätta, plocka ur diskmaskinen, betala räkningar, ringa samtal, blogga. Både jag och min man springer några gånger i veckan. Några kvällar i veckan sticker en av oss ut och springer en runda när den andra nattar. Ingen tid med barnen har gått förlorad, och inte heller tid med varandra.

Hur ser era vardagar ut: överlever ni - eller lever ni?

//Lotta

Välja blogginnehåll

Min vilja att blogga har funnits länge. Att vilja skriva har funnits ännu längre. När mina barn föddes blev det så klart för mig, att det är om och för mina barn jag ska skriva. Såklart fanns inte tiden då, men tanken har följt mig genom åren.

Åren gick, och jag insåg hur gärna jag ville skriva, men inte hänga ut mig, mina barn eller min familj. Samtidigt som jag ibland kan känna att min lilla erfarenhet och stora vilja kan stötta andra i sitt föräldraskap. Jag har inga förhoppningar om att förändra världen, men kanske kan jag få en enda förälder att känna sig bättre, starkare och tryggare i sitt föräldraskap?

I takt med att min medvetenhet kring mitt föräldraskap ökade, så ökade även medvetenheten kring så mycket mer. Att vara förälder är för mig så mycket mer, det är ett totalansvar. Att vara förälder är för mig inte bara att lära mina barn att bli goda medmänniskor, utan också att lära dem att ta hand om sig, vårda sig själv och sin kropp.

Precis som bloggens underrubrik antyder så kommer inläggens innehåll variera. Precis som livet och vardagen!

//Lotta

Våga ta steget

Så finns den nu alltså, min blogg. I tanken har den funnits länge, tillsammans med osäkerheten. Vad vill jag få sagt, och vem vill läsa? Syftet är gott, viljan är att bli bättre och målet är vara närvarande.

Välkommen!

//Lotta