Vi ses nästa år?

Jag läser en del bloggar. Om träning, mat, vardag. Tankar, känslor, erfarenheter. Jag väljer bort de som inte ger mig något, lägger till de som inspirerar mig. Ju mer jag läser, desto mer inser jag att jag ska inte blogga just nu. Jag vill skriva för att må bra, sätta tankar på pränt, inspirera andra att tänka och göra aktiva val.

Just nu ligger all min fokus på att må bra själv, hantera en otroligt intensiv period i mitt liv. Jag kommer greja det, jag har verktygen. För 2 år sen fick jag en rejäl stresskänning - i en period då det inte var stressigt. Tack vare det så reagerade jag, för om min kropp reagerar så starkt när det inte är stressigt - hur kommer den då reagera när det verkligen är det? Jag blev rädd. På riktigt rädd. Sökte (och fick) hjälp nästan direkt. Några månader senare var jag redo att ta steget, släppa taget, klara mig själv.

Det finns några saker som gör att jag klarar det, varje dag, sedan dess.

Andas. Att andas rätt. Djupa, långsamma andetag. Hela dagarna. Inte bara tio djupa andetag, en gång om dagen. Ni vet, de där djupa andetagen man tar, så djupa att hjärnan får syreöverskott och man nästan svimmar på kuppen. Sen rusar man vidare! Nä, stanna upp, andas. Det kräver aktiv närvaro, stanna upp ideligen, andas. När jag reser mig - andas. När jag kollar telefonen - andas. När jag byter webfönster på PCn - andas. När jag ska hämta vatten, kaffe, äta - andas. Andas, andas, andas.

Säga nej. Det är är jättekul att hitta på saker när de erbjuds. Men är det kul egentligen, när det innebär att du slänger i dig maten, blir stressad över att maken inte kommer i tid, slänger in barnen i bilen, springer med andan i halsen - för att t ex gå på ett homeparty för det goda fikats skull? Tänk om, prioritera! Behöver du en plastbunke - köp den nästa gång du handlar något annat. Vill du fika - fika hemma. Vill du träffa vännen - bjud hem honom/henne på en tid som passar dig.

När jag erbjuds en aktivitet, så svarar jag inte "ja, gärna" av gammal vana, utan jag tänker innan jag svarar. Vill jag, verkligen? Är svaret nej så säger jag nej, och förklarar läget. Att jag inte vill, det är inte min grej, jag är inte intresserad av sånt (t ex gå på teater). Är svaret ja, så ber jag att få återkomma, så jag hinner kolla kalendern, kolla av hemma, kolla helheten.

Planera. Jag planerar massor. All planering ger mig marginaler för att vara spontan, det finns tid för oväntade händelser, jag kan undvika stress. T ex förra veckan, vi blev bjudna på middag efter jobbet, vi fick välja tiden. Jag slutar kl 17, det tar en kvart att åka till fritids, och en kvart till vännerna. För några år sedan hade jag sagt att vi kommer 17,30. Det säger jag inte längre, jag sa att vi kommer kl 18. Jag slapp stressa över att jag var tvungen att sopa bilen, köa i bilköer, jag hann prata med fritidspersonalen i lugn och ro. Jag hann se barnens pyssel, och vi hann i tid, med 5 minuters mariginal. Utan stress.

Den stressiga perioden just nu är orsakad av renovering – vi ska och vill vara klara till jul. Inte för att det är jul, utan för att vi vill. Och för att om vi är klara så firar vi jul hos oss i år, första gången på evigheter. Jag vill det. Fira jul hemma. Hemma. Årsskifte innebär alltid mer jobb för mig. Jag har ett sånt jobb, så det är bara jobba på. Om jag gillar det? Ja, jag gillar mitt jobb, jag gillar helheten, jag gillar kanske inte alla av de intensiva perioderna som finns under ett år. Allrahelst inte när barnen är på väg att bli sjuka, som nu. De hostar och snorar, och det är bara en tidsfråga innan de inte orkar en dag i skolan eller får feber. Men det tar vi då. Just nu ser jag till att jobba smart, göra det som är mest kritiskt (och garanterat tråkigast) först, så att jag kan stanna hemma utan att bli stressad. Se det som att jag får en dag hemma, med mina barn. Och även tid till renovering ...

Ja, det tar tid att renovera. Vi har fått kommentarer om att "det går snabbt att göra det eller det" och även kommentarer om att vi lejer bort vissa delar, saker som man kan göra själv. Sånt provocerar mig så oerhört! Vi jobbar heltid, vi har två barn, vi har ett hus och vi har snöfall som inte är av denna värld just nu (skotta-skotta-skotta). Vi har inte tiden! Och vi kommer inte ha orken i längden. Vi prioriterar, planerar, gör aktiva val. Ja, det tar tid, vi gör vårat bästa, och vi kommer att bli klara till jul!

Jag skulle vilja fylla bloggen med bilder på julbak, julpynt och pyssel! Skriva om mina underbara barn, min fantastiska make, och mig själv. Som just nu är mycket lycklig och hyffsat vältränad! Men när vi renoverar och sliter långt in på nätterna finns inte tiden, orken, eller miljön för fina bilder. De fina bilderna får vänta, till efter jul. När köket är på plats, när alla möbler är tillbaka, när inspirationen kommer att flöda.  

Vi ses då, 2013 kommer att bli fantastiskt!

//Lotta

Trender är till för att brytas!

Det här är jag:

 

 

 

 

 

 

Men jag är också målmedveten. Det går inte alltid hand-i-hand med hur mitt liv ser ut. Därför måste jag göra vissa justeringar. För att få ihop träning och vardag måste jag börja träna på morgonen! Om ni har citatet ovan i bakhuvudet, så förstår ni kanske utmaningen. Kanske blir det tydligare av vad min man sa, när jag berättade om att jag skulle iväg i lördagsmorse för att träna med en kompis – före både frukost och kaffe. Han tittar på mig, ler och säger ”Men stackars henne!”!

 

Men, hinder är till för att övervinnas! Så två dagar i veckan är det morgonträning på gymmet som gäller. Blir spännande att se hur det går, ATT det går är jag övertygad om!

//Lotta

Alla ska vara med

Så var det dags igen, ett av barnen fyller år. Jag är lika fascinerad varje år, att tiden går, att barnen blir äldre, att de växer med oss oss, hur mycket de utvecklats, hur mycket jag utvecklats. Mitt i allt detta ska det ordnas barnkalas. Kul! Härligt! Glada barn som härjar och leker och har kul i 2 timmar! Eller?

Först och främst vill jag ge mina barn det kalas de vill ha. Deras önskan stämmer dock inte alltid överens med vad jag tycker lämpar sig. Vi väljer därför bort vissa alternativ. Att ha kalas på ett lekland väljer jag bort av den enkla anledningen att det är dyrt och jag kommer inte undan oljudet eller ansvaret. Ska jag tillbringa 2 timmar med ansvar och oljud - då tänker jag inte betala mer än nödvändigt för det!

Sen ska tiden passa, ofta krockar det med andras kalas eller andra händelser. Så för att vara lite praktiskt har vi sista två åren slagit ihop dotterns kalas med klasskompisar. Ett år har de haft kalas för alla tjejerna i klassen, ett annat år kalas för hela klassen. Kul koncept, stökigt och härjigt, men till ett lagomt pris och delat ansvar. Men i år vill dottern annorlunda.

Hon vill inte ha ett stort kalas, "för man hinner ju inte leka och prata med alla". Så sant, kloka lilla tös. Men med begränsningar kommer andra problem. Och med andra problem kommer samvetet. Och att leva som man lär och allt det där.

Hon har bjudit de i klassen hon leker mest med. Det blev 4 tjejer från klassen och en tjej "utifrån" (hon umgås med killarna också, men inte mest). De ska gå på restaurang och äta middag. Av de som inte blev bjudna har några känt sig bortvalda och utanför. Några reagerat med "man bjuder ju alla tjejer i klassen".

Och här kommer problemet. Varför ska hon bjuda alla tjejerna? Det är ju lika logiskt som att bjuda alla med röd tröja? Hur gör vi vuxna när vi bjuder till fest? Bjuder vi alla på jobbet, bara tjejerna eller killarna - eller bjuder vi de som vi umgås med? Varför lär vi våra barn att "alla ska vara med" när vi själva inte umgås med alla? (Diskussionen "alla får vara med" är en annan diskussion.)

Och så kommer samvetet. Om alla kör på samma idé, så finns det ju någon/några i klassen som aldrig blir bjudna. Precis som på jobbet. Det finns de på arbetsplatser som inte umgås med sina kollegor. De blir inte bjudna till privata tillställningar. Vi utgår från att de har vänner utan för jobbet, och även skolan. Men om de inte har det? Hur gör man då?

Jag vill inte såra någon, jag vill inte lära mina barn att göra det. Men jag vill fira min födelsdag med de jag umgås med, och jag vill låta mina barn göra detsamma. Men jag vill inte att någon ska vara ledsen på grund av det.

Alla varnade för sömnlösa nätter när vi fick barn, som att det skulle vara det jobbigaste med att få barn. Sånt här var det minsann ingen som sa nåt om ...

//Lotta

Hjälpa till hemma

Jag hamnade i en diskussion om vad barn kan, bör och ska hjälpa till med hemma. Många av oss tyckte att de kan hjälpa till, några tyckte de var för små (vi pratade om barn ca 5-9 år. Jag och min man resonerar som så, att det är lättare att få in rutiner nu, när de är små, än när de är tonåringar. Vi passade på med vissa saker när de var små, när de ville lära sig allt! Genom att få in rutinerna då, och även nu när de fortfarande är ganska små, så kommer det förhoppningsvis gå av bara farten när de närmar sig tonåren.

Vad gör mina barn, och vad gör andras?

Mina barn dukar av sin tallrik, glas och bestick och ställer i diskmaskinen. Vi lärde dem tidigt att ställa sin tallrik på diskbänken, och när vi tyckte att de klarade av att ställa den i diskmaskinen så hjälpte vi dem med det, och nu går det av bara farten.

De lägger dagens använda kläder i tvättkorgen – inte på golvet (kan man bestämma att de är smutsiga och slänga på golvet, så kan man också slänga på rätt ställe). Samma sak där, det sker i samarbete med oss och med viss hjälp. Varje kväll när de klär av sig så pratar vi om ifall kläderna är smutsiga eller inte, och är de smutsiga så säger vi bara att de ska läggas i tvättkorgen. Inga konstigheter.

De packar sina skolväskor, tar med frukt till skolan och packar sedan upp sina väskor när de kommer hem. Vi vill att de ska göra det för att veta vad de har med sig – och veta vad de ska ha med sig hem. När vi kommer hem säger jag oftast ”packar ni upp era väskor så börjar jag med maten” och det blir ingen stor grej av det. Och ja, jag vet, det är ställt som en fråga, vilket kanske inte är helt genomtänkt, men det funkar hos oss. Packar gör vi ibland tillsammans, lite beroende på vad de ska göra dagen efter och vilket barn det gäller. Men de är alltid med, och det är det vi tycker är viktigt. Det vet att väskorna inte packas av sig själv. Och vissa kväller, när tiden inte räcker till, så packar jag åt dem. Jag säger det till dem, att jag kan packa åt dem, och jag möts alltid av ett ärligt och uppskattande ”Tack”.

De städar sina rum. Inte själva, men tillsammans med oss. Ibland städar de själva, och de behöver olika instruktioner. Säger vi åt sonen att städa (om han inte redan själv gjort det), så städar han. Dottern vet inte vart hon ska börja, så hon behöver lite vägledning. ”Lägg alla pennor på sin plats, sen hårgrejer och sen teckningar.” Sen när hon är klar, får hon några nya ”områden” att ta sig igenom.

De bäddade inte sina sängar – för vi själva gjorde inte det. Men i takt med att de blev äldre och tog med kompisar hem från skolan, så kände jag ett behov av att ha vår säng bäddad. Fråga inte varför, jag vill bara det. Så vi började bädda sängen på morgonen, dottern bäddade direkt när hon kom hem. Sonen grejar det inte, han får inte till det (än), men han har inte heller kompisar med sig hem (än). Men på sista tiden har nåt hänt, dottern bäddar sin säng på morgonen – och hon bäddar även våran!

Andras barn hjälper till med att vika tvätt och laga mat. Hos oss funkar inte det, vi viker tvätt på kvällen när barnen somnat, vi tycker inte att vi hinner när de är vakna. Vi vill ha dem delaktiga i matlagningen, men eftersom maten alltid ska fram fort så funkar det inte – just nu. Men de är med och planerar maten, och jag ber ofta om hjälp med att duka.

Ett tips till dem som har barn som inte hjälper till, men som vill att de ska hjälpa till: sätt er ner tillsammans och säg vilka saker ni vill ha hjälp med. Fråga vad de vill hjälpa till med, låt dem välja de roliga eller enkla sakerna, lägg till nåt mer om det behövs.

 

Genom att lära dem att hjälpa till, låta dem hjälpa till, så tror jag att man skapar bra förutsättningar för att förstå vikten av samarbete, hjälpa varandra, tjänster och gentjänster.

//Lotta

Skippa åldersnojan!

Ingen noja i världen får oss att bli yngre, så det är ingen idé att lägga tid på det! Jag närmar mig 40, och alla runt omkring har åsikter om det. Inför det. Retas, helt enkelt. Till ingen nytta. Jag är så grymt nöjd där jag är idag.

Jag har man, barn, hus, ett liv. Mannen representerar en relation som jag trivs med, och där jag trivs med mig själv. Barnen är två ovärderliga gåvor. Hus representerar ett boende som passar mig och där jag trivs (trots perioder av byggkaos!) Ett liv - det behöver inte ens förtydligas.

Jag har ett bra och flexibelt jobb, precis vad jag vill ha och behöver. Jag tränar regelbundet, för att jag vill och kan. Jag är nöjd över min kropp. Nöjd med mig själv. Jag springer en mil utan problem, jag kan göra armhävningar och stå på händer. Jag har en normal syn på mat, en bra syn på mig själv.
Jag hade inget av det där när jag var 20 år! Så nä, ingen åldersnoja här inte!

//Lotta

Få syskon

Att få ett syskon är en stor omställning. En enorm omställning. Från att ha haft 100 % av sina föräldrars tid, till att ofrivilligt dela med sig av den? Frustrerande! Ett litet barn kan inte sätta ord på den känslan, och kanske är det så att ingen kan det. Det är en på något sätt en förbjuden känsla att inte vilja dela med sig.

På något sätt tar dessa känslor ett uttryck. När vår dotter blivit storasyster var hon arg och frustrerad. Ilsken och ledsen. Efter några månader försökte vi sätta oss in i hennes situation och vi kom fram till att hon var van att få 100 % av vår uppmärksamhet. Även när vi lagade mat och var upptagna, så var vi ändå hennes, bara hennes. När lillebror kom var hon tvungen att dela vår uppmärksamhet. Han var ett lugnt och snabbammat barn, så vi visste och vet, att storasyster fick mer tid än lillebror. Men vad hjälper det? Om hon har haft 100 % av sina föräldrars uppmärksamhet, och istället får 80 % - då har ju hon förlorat något. Enkel matematik.

Jag fick ett samtal från en vän för ett tag sedan. Han var frustrerad över deras son, nybliven storebror, som blivit så arg. Så arg att de inte kan hantera situationen, de står handfallna inför den nya situationen. Jag lyssnade, tog in, kände hans frustration. Sen berättade jag om hur jag tror att storebror upplever det, att hans reaktion är helt normalt, det går över. Och jag kände hur skönt det var att ha den där perioden bakom mig, dels för att jag inte vill vara mitt i den - men också dels för att min upplevelse kunde hjälpa honom.

Vad kan man göra? Jag vet faktiskt inte. Vi visste ju att även lillebror fick vänta på uppmärksamhet ibland, men vi insåg att storasyster inte upplevde det vi upplevde. För att förtydliga det för henne, började vi säga det - åt honom. Såklart gjorde det ingen skillnad för honom när han skrek efter mat, och vi sa "du får vänta lite, jag måste hjälpa storasyster klart först" eller "jag kommer strax, jag måste bara ta maten av spisen". Men för storasyster gjorde det skillnad - det hon tidigare inte upplevt - hörde och såg hon nu. Hon började förstå. Lugnet kom. Till slut.

//Lotta

Fröknäcke

Vi är i startskedet i en ganska omfattande renovering. Att hitta en bra tillfällig vardag med barnen, skola, aktiviteter, mat, träning och hem - mitt i ett renoveringskaos är en spännande utmaning! Vi är som sagt bara i startskedet, och än så länge har vi ett fungerande kök. Så i brist på ord, så bjuder jag på ett recept!

Efter att ha smakat Vilma-knäcke och fullkomligt älskat det, så föddes tanken att göra eget fröknäcke. Hur svårt kan det vara, liksom? Svårt, om man inte har det perfekta receptet - vet jag nu! Men efter x antal misslyckade och y antal halvbra försök - så har jag nu hittat det (för mig) perfekta fröknäcket!

Fröknäcke (1 plåt)

1 dl solroskärnor
1 dl sesamfrön
1 dl melonkärnor
0,5 dl krossat linfrö
0,5 tsk flingsalt
2 dl siktat dinkelmjöl
2 msk rapsolja
2 dl kokhett vatten
(ev kryddor som t ex vallmofrön, timjan, rosmarin)

Blanda alla torra ingredienser, och tillsätt sedan olja och vatten. Blanda till en smet, bred ut på bakplåtspapper. Strö över flingsalt, sesamfrön, vallmofrön eller andra kryddor. Grädda i 15 minuter i 150 grader, ta ut och skär i bitar. Fortsätt grädda i ca 15-30 minuter, tills knäcket fått lite färg och känns torrt och inte segt. Låt svalna på hushållspapper, för att få bort ev överskott av olja.

//Lotta

Träning!

Äntligen fick jag (tog jag) mig tid att komma iväg på en löprunda! Vi har en del att stå i hemma, och det har varit resor än hit, än dit på sistone - och vardagen har handlat om fixa det viktigaste, att överleva. I takt med träningens frånvaro så sjunker mitt humör och välmående och jag gillar det inte!

Så igår kväll stack jag ut, i mörkret. 7 grader och nyregnat. Det var tungt, det var flera veckor sedan jag sprang, men som jag njöt! Jag kämpade. För att jag ville. För jag behövde det. Fysiskt och mentalt.

Minst 45 minuter skulle jag vara ute, rundan är 5 km. Den ekvationen går inte ihop. Men på hemvägen är det en lång, seg uppförsbacke. Perfekt för intervaller! Så jag sprang 3 lyktstolpar med fokus på hållning och fart (under 5:00-tempo var målet), och gick tillbaka 2 lyktstolpar, om och om igen. Det visade sig vara perfekt, för det tog ca 15 minuter! Och jag fick ihop drygt 7 km, i stället för 5 km, och jag var ute i drygt 45 minuter.

Att jag valde bort att åka och handla, att vi därför fick äta jordgubbssylt till gröten i morse istället för äppelmos - det är smällar man får ta ...

//Lotta

Egentid?

Egentid. Ett av de mest använda orden i föräldrakretsar de senaste åren. Egentid är jätteviktigt när man är förälder, sägs det. Viktigt för vem, och vem bestämmer vad som är viktigt för mig? Jag längtar så fruktansvärt efter mina barn när jag är borta från dem (inte när jag är på jobbet, utan när jag är bortrest, t ex), att det nästan gör fysiskt ont. För att inte tala om vad det gör med mitt psyke de där dagarna!

Jag vet innan jag lämnar mitt hem att jag älskar mina barn över allt annat. Jag stannar ofta upp för att uppskatta det jag har. Jag säger ofta åt dem att jag älskar dem, att jag gillar det de gör, att jag uppskattar dem. Jag behöver inte vara ifrån dem för att inse min kärlek till dem, eller uppskatta dem.

Föräldrar behöver också egentid tillsammans, utan barn, för det mår relationen bra av, sägs det. Jag vet inte om vår relation stärks nämnvärt av att lämna bort barnen och jag sitter och längtar efter dem? Jag tror nog mer att min man känner sig mindre sedd vid de tillfällena, och inte alls känner att vår relation stärks. Däremot tror jag att han känner vår samhörighet stärkas när vi står i lekparken, hand-i-hand och ser våra barn leka och ha det bra. Eller när vi pussas i mataffären när vi planerar kvällens middag? Eller när vi sitter där i soffan med varsitt febrigt barn, tröstar och tar hand om, tillsammans? Eller när lugnet lägger sig en kväll, huset är tyst, inga måsten, och vi har några timmar som är bara våra!

Egentid? Min. Egen. Tid. Jag ser det som tid som jag bestämmer över, tid där jag väljer vad jag vill göra. Det är ju all tid? 24 timmar om dygnet. Jag väljer ju att gå till jobbet, sova, äta. Vara med mina barn, träna, handla. Jag har massor med egentid! 

Dessutom hade jag massor med s k egentid innan jag fick barn. Inte förväntade eller förväntar jag mig att få tid för mig själv under småbarnsåren. Det ingick i mitt val, när jag kände att jag var redo för barn. Jag valde bort den s k egentiden, till förmån för mina barn. Jag ger dem min tid, jag kommer få tillbaka den sen.

//Lotta

Vara tacksam

Imorse när min man och jag skiljdes åt, stannade han upp, tittade på mig, såg mig och sa med eftertänksamhet "vi ses snart igen". Och jag insåg hur länge sedan det var som vi verkligen sågs.

Sista tiden har vi varit i vardagens extrema ekorrhjul. Mycket resor för oss båda, vardag som helg. Vi har skrivit lappar, mailat, skickat sms. Stämt av, lämnat över. Vilket barn gör vad och vilken dag? Vad ska med till skolan och när?

Jag är optimist – eller framför allt vill jag vara det. Jag försöker se det positiva i saker. Tiden när jag är ensam med mina barn ser jag som lyx, jag försöker bortse från att jag saknar min man. Jag lägger energin på att vara med mina barn. Tiden när jag är bortrest gör jag samma sak, försöker se deras tid med varandra som lyx för dem, att jag saknar dem får inte hamna överst. Jag får, och ger, en gåva.

Imorse efter att vi skiljts åt, när jag ensam åkte till jobbet, sjönk de där orden in. Där och då, i bilkön och med ett hysteriskt morgonprogram på radion, så insåg jag hur lyckligt lottad jag är. Jag har inte bara någon att sakna - jag har också någon att komma hem till, någon som kommer hem. Jag har någon att dela vardagens ekorrhjul med - vi springer i det tillsammans, åt samma håll.

Jag skickar ett sms till min man. Inte ett ord om matlådor, hämtning, planering eller när-kommer-du-hem. Bara tre små ord.

Vi ses snart.

//Lotta

Ljuga

Jag kom på mig att ljuga idag. Ljuga om något som jag faktiskt är stolt över. Min träning.

Jag var på resande fot i helgen, och packade med mig löparkläder om-ifall-att det skulle bli tid över. Det blev tid över, jag tog mig en löprunda. Den var tung, varm och jobbig - men jag var så nöjd över att den blev av!

Berättade stolt om det för några bekanta idag - och visste i samma sekund att det var ett misstag ... Jag hör föraktet, förvåningen, jag-vet-inte-vad i frågan "Hade du med dig träningskläder på semestern?!?". Och jag hör mig själv ljuga ... "Nänä, jag sprang i de skor jag hade med mig och mysbyxorna som jag använt under helgen och en smutsig sovtröja".

För jag orkade inte försvara mig. Förklara mig. Stå för det som är viktigt för mig. Nästa gång ska jag tänka bättre på vad jag säger - och till vilka. Den som inte ger mig energi, ska heller inte få ta någon energi av mig!

//Lotta

Det får inte gå till överdrift

För en tid sedan började jag träna löpning och lite styrketräning. Regelbundet. Och jag har inte slutat, trots sjukdom, vinter, stressig vardag. Jag ser till att jag återupptar träningen, anpassar den och jag faller tillbaka på den. Jag har blivit "en sån som tränar".

Parallellt med träningen har jag sett över mina matvanor. Jag tränar och äter för att jag vill förbättra min kropp. Jag vill bli snabbare, starkare, friskare! Jag vill ha en hälsosam och funktionell kropp. Så länge det bara går. Denna livstilsförändring har konstigt nog inte mötts av peppning och jubel från omgivningen - vilket ju varit trevligt, för det är en livstilsförändrig av stora mått för min del!

Jag möts alltför ofta av orden "Det får inte gå till överdrift" och "Lagom är bäst".

Jag kan inte låta bli att fundera lite extra på de uttalandena. Innan jag började springa och träna rörde jag mig inte alls, och jag åt allt. Dessutom åt jag allt alldeles för ofta. Då var det ingen som sa nåt om "det får inte gå till överdrift" eller "lagom är bäst". Då, när mitt leverne verkligen var ohälsosamt och i längden skadligt.

Nu när jag tränar ca 3 gånger i veckan anser vissa att det inte får gå till överdrift. Vad är det som är överdrivet med min träning jämfört med min icke-träning? Vad är  egentligen överdrivet, att röra sig regelbundet - eller inte alls?

Nu när jag säger nej till en kaka till kaffet eller äter lite mindre pasta till lunch - då är jag antingen tråkig eller så får jag kommentarer om att jag äter enligt en (obefogad) diet. Sitter en persons tråkighet eller rolighet i en kaka till kaffet? Om jag äter lite mindre kolhydrater för att jag mår bra av det, då är väl min mängd pasta lagom - för mig?

//Lotta

Stanna upp

Tid. Att hinna med. Varje dag. Varje stund. En omöjlighet ibland, känns det som. Med barn, jobb, hus, liv, vardag, träning, vänner, egentid (fast vad är det, egentligen?) är det så lätt att hamna i "ta-sig-igenom-veckan-för-att-nå-helgen"-karusellen. Det gjorde jag. På söndagkväll planerade jag veckan, sen tog jag mig igenom veckan, för att utnyttja helgen att ta vara på min familj, för att sedan börja om. Så där höll jag på.

Tills jag stannade upp och tänkte till. Jag gillar att räkna på och jämföra saker för att få ett perspektiv. Min tid med mina barn är ca 50 timmar per vecka. Om jag lever efter "ta-mig-igenom-veckan-för-att-nå-helgen" så innebär det att jag har 24 timmar (lördag-söndag, 12 timmar/dag) med mina barn där jag är närvarande. 24 timmar! Skrämmande tanke. Jag överlevde 50 % av tiden med mina barn, och levde bara 50 %. Jag missade hälften av deras vakna tid. Så vill jag verkligen inte ha det!

Om barnen har t ex idrott nästa dag, så packar vi deras saker tillsammans kvällen innan, de väljer morgondagens kläder och när de somnat förbereder jag morgondagens frukost. Vi startar varje dag med så goda förutsättningar som det går, vi har fått bort de värsta stress- och stökmomenten.

När jag hämtar dem på fritids så försöker jag att inte stressa. Jag ser hämtningen som en del av tiden med mina barn, inte som ett måste för att komma hem och umgås. Det tar några minuter extra, men jag hinner ta del av vad de gjort under dagen, de hinner visa sina teckningar, och vi åker hem relativt ostressade.

Vill de vara med och laga mat så får de vara det (fast de mest är i vägen). De får en grönsak att skära i, en bunke att diska, hjälpa till att duka. Vi äter middag tillsammans. De dukar av sina saker, vi vuxna tar resten. Sen dimper vi ner i soffan framför Bolibompa, de tittar på TV, vi dricker kaffe.

Sen tar vi tag i eventuell läxläsning. Den stunden är lugn, fokuserad och avstressad! Det är nu vi har chansen att lägga grunden för barnens framtida läxläsning, och deras inställning till den. Vi vill göra det tillfället till ett tillfälle där de får kvalitétstid med oss föräldrar. Det barn som inte har läxa umgås med den andra föräldern eller ser på TV/film/dator. Andra kvällar gör vi något mer aktivt än tittar på TV tillsamman. Går ut om vädret tillåter (skotta snö, leka,  klippa gräs, cykla, hoppa studsmatta, göra små renoveringagrejer), sticker iväg och springer (barnen cyklar), läser läxor, bygger lego.

Eventuella måsten försöker vi ta när vi lagt barnen. Dammsuga, plocka undan, tvätta, plocka ur diskmaskinen, betala räkningar, ringa samtal, blogga. Både jag och min man springer några gånger i veckan. Några kvällar i veckan sticker en av oss ut och springer en runda när den andra nattar. Ingen tid med barnen har gått förlorad, och inte heller tid med varandra.

Hur ser era vardagar ut: överlever ni - eller lever ni?

//Lotta

Få barn att äta

Min grundinställning är att inte laga annan mat till barnen, men när de sen föddes och växte, så insåg jag att det inte var så lätt att leva upp till det där.

Först lät vi barnen äta det vi äter, vilket för det mesta slutade med att de inte åt, med följden att det satte sig på deras humör. Så vi gav upp, vi började anpassa oss efter dem, hellre laga lite anpassade maträtter, än att ha barn med humörsvängningar! Vi körde ”samma tema”-tänket, dvs åt vi fiskgratäng så fick de fiskpinnar, åt vi kött så fick de korv.

Nu när de är äldre har vi olika metoder för att få dem att testa, men vi har alltid, alltid haft ”smaka gärna, och tycker du inte om det – spotta ut det i soporna”. Tack vare den möjligheten vågade och vågar framför allt dottern testa allt som kommer i hennes väg! Ja, det kan låta både äckligt och lite väl förlåtande, men tänk dig själv, du smakar nåt som du verkligen, verkligen inte gillar - och du måste svälja det? Skulle du säga ja nästa gång du blir erbjuden något nytt?

Välj dina strider. Har du tid, ork och energi att kämpa med maten, så gör det. Jag hade och har det inte. Tycker barnen om fem maträtter, så låt dem äta det. Ge dem samma mat dag ut och dag in, stressa inte över det, matintresset kommer (förhoppningsvis). Vad är viktigast - ATT de äter, eller VAD de äter?

Dottern matvägrade när hon var liten, åt i princip inget - hon är den som smakar allt och äter det mesta idag. Sonen åt allt med god aptit när han var mindre - han är den som nu vägrar prova något nytt. Så när någon säger till dig ”ge dem allt så äter de allt”, tänk på att det gäller inte alla barn. Det gällde inte mina barn, och kanske inte dina heller? 

//Lotta

Välja blogginnehåll

Min vilja att blogga har funnits länge. Att vilja skriva har funnits ännu längre. När mina barn föddes blev det så klart för mig, att det är om och för mina barn jag ska skriva. Såklart fanns inte tiden då, men tanken har följt mig genom åren.

Åren gick, och jag insåg hur gärna jag ville skriva, men inte hänga ut mig, mina barn eller min familj. Samtidigt som jag ibland kan känna att min lilla erfarenhet och stora vilja kan stötta andra i sitt föräldraskap. Jag har inga förhoppningar om att förändra världen, men kanske kan jag få en enda förälder att känna sig bättre, starkare och tryggare i sitt föräldraskap?

I takt med att min medvetenhet kring mitt föräldraskap ökade, så ökade även medvetenheten kring så mycket mer. Att vara förälder är för mig så mycket mer, det är ett totalansvar. Att vara förälder är för mig inte bara att lära mina barn att bli goda medmänniskor, utan också att lära dem att ta hand om sig, vårda sig själv och sin kropp.

Precis som bloggens underrubrik antyder så kommer inläggens innehåll variera. Precis som livet och vardagen!

//Lotta

Våga ta steget

Så finns den nu alltså, min blogg. I tanken har den funnits länge, tillsammans med osäkerheten. Vad vill jag få sagt, och vem vill läsa? Syftet är gott, viljan är att bli bättre och målet är vara närvarande.

Välkommen!

//Lotta