Länge, länge har jag funderat på att blogga. Har känt så
starkt att jag har nåt att säga, förmedla, sprida. Det jag vill dela med mig av
är min lilla, lilla erfarenhet av barn. Jag har ofta känt att vi inte passat
in, våra barn har inte varit som andra barn, vi har inte varit som andra
föräldrar. De flesta råd jag läst och hört har inte passat oss. Lika ofta hör
jag andra föräldrar berätta om sina barn, om saker de testat – och jag känner
att deras barn är som mina, det är därför råden de fått inte funkat eller känts
rätt. Men alla är inte lika starka att gå emot ”alla andras” erfarenheter, vill
men vet inte hur de ska följa sin magkänsla.
Så det ville jag samla i en blogg, mina erfarenheter, mina
tankar. Ge råd, stöd, stöttning. Ge argument, idéer, lösningsförslag. Finnas i
bakgrunden som en sufflör, hjälpa till att hitta de rätta orden, bekräfta det
många redan känner. Jag gjorde det. Började blogga. Men
orden vill inte infinna sig. Jag vet vem jag skriver till. Jag vet vad jag
tycker, tror och tänker – och jag står för det. Jag har inga problem att sätta
orden på pappret (eller på nätet). Det är bara det att jag inte får till de
rätta orden. Flytet saknas, helheten finns inte. Det känns ofullständigt och
ogenomtänkt. (Ironiskt nog känns det här inlägget sådär helt rätt, med flytet och känslan. Man ska sluta när man är på topp, sägs det ju!)
Så mitt ”Hej!” till bloggvärlden blir nu ett ”Hejdå!”. Jag
vill inte blogga. Inte just nu. Jag låter bloggen finnas kvar, för att jag vill,
för jag gillar den ändå. Trots att den inte är sådär perfekt som jag vill att
den ska vara. Kanske börjar jag skriva igen. Förhoppningsvis.
Men till dess, vi ses i era bloggar – och kanske ses vi här
igen!
//Lotta
