Ett hej som blev hej då

Jag älskar att skriva. Och prata. Men mest skriva. Jag jobbar varje dag med att bli lika bra på att lyssna, som jag är på att prata. Jag älskar att skriva, och jag älskar ord. Det skrivna ordet. Så fantastiskt.

Länge, länge har jag funderat på att blogga. Har känt så starkt att jag har nåt att säga, förmedla, sprida. Det jag vill dela med mig av är min lilla, lilla erfarenhet av barn. Jag har ofta känt att vi inte passat in, våra barn har inte varit som andra barn, vi har inte varit som andra föräldrar. De flesta råd jag läst och hört har inte passat oss. Lika ofta hör jag andra föräldrar berätta om sina barn, om saker de testat – och jag känner att deras barn är som mina, det är därför råden de fått inte funkat eller känts rätt. Men alla är inte lika starka att gå emot ”alla andras” erfarenheter, vill men vet inte hur de ska följa sin magkänsla.

Så det ville jag samla i en blogg, mina erfarenheter, mina tankar. Ge råd, stöd, stöttning. Ge argument, idéer, lösningsförslag. Finnas i bakgrunden som en sufflör, hjälpa till att hitta de rätta orden, bekräfta det många redan känner. Jag gjorde det. Började blogga. Men orden vill inte infinna sig. Jag vet vem jag skriver till. Jag vet vad jag tycker, tror och tänker – och jag står för det. Jag har inga problem att sätta orden på pappret (eller på nätet). Det är bara det att jag inte får till de rätta orden. Flytet saknas, helheten finns inte. Det känns ofullständigt och ogenomtänkt. (Ironiskt nog känns det här inlägget sådär helt rätt, med flytet och känslan. Man ska sluta när man är på topp, sägs det ju!)

Så mitt ”Hej!” till bloggvärlden blir nu ett ”Hejdå!”. Jag vill inte blogga. Inte just nu. Jag låter bloggen finnas kvar, för att jag vill, för jag gillar den ändå. Trots att den inte är sådär perfekt som jag vill att den ska vara. Kanske börjar jag skriva igen. Förhoppningsvis.

Men till dess, vi ses i era bloggar – och kanske ses vi här igen!

//Lotta

Alla ska vara med

Så var det dags igen, ett av barnen fyller år. Jag är lika fascinerad varje år, att tiden går, att barnen blir äldre, att de växer med oss oss, hur mycket de utvecklats, hur mycket jag utvecklats. Mitt i allt detta ska det ordnas barnkalas. Kul! Härligt! Glada barn som härjar och leker och har kul i 2 timmar! Eller?

Först och främst vill jag ge mina barn det kalas de vill ha. Deras önskan stämmer dock inte alltid överens med vad jag tycker lämpar sig. Vi väljer därför bort vissa alternativ. Att ha kalas på ett lekland väljer jag bort av den enkla anledningen att det är dyrt och jag kommer inte undan oljudet eller ansvaret. Ska jag tillbringa 2 timmar med ansvar och oljud - då tänker jag inte betala mer än nödvändigt för det!

Sen ska tiden passa, ofta krockar det med andras kalas eller andra händelser. Så för att vara lite praktiskt har vi sista två åren slagit ihop dotterns kalas med klasskompisar. Ett år har de haft kalas för alla tjejerna i klassen, ett annat år kalas för hela klassen. Kul koncept, stökigt och härjigt, men till ett lagomt pris och delat ansvar. Men i år vill dottern annorlunda.

Hon vill inte ha ett stort kalas, "för man hinner ju inte leka och prata med alla". Så sant, kloka lilla tös. Men med begränsningar kommer andra problem. Och med andra problem kommer samvetet. Och att leva som man lär och allt det där.

Hon har bjudit de i klassen hon leker mest med. Det blev 4 tjejer från klassen och en tjej "utifrån" (hon umgås med killarna också, men inte mest). De ska gå på restaurang och äta middag. Av de som inte blev bjudna har några känt sig bortvalda och utanför. Några reagerat med "man bjuder ju alla tjejer i klassen".

Och här kommer problemet. Varför ska hon bjuda alla tjejerna? Det är ju lika logiskt som att bjuda alla med röd tröja? Hur gör vi vuxna när vi bjuder till fest? Bjuder vi alla på jobbet, bara tjejerna eller killarna - eller bjuder vi de som vi umgås med? Varför lär vi våra barn att "alla ska vara med" när vi själva inte umgås med alla? (Diskussionen "alla får vara med" är en annan diskussion.)

Och så kommer samvetet. Om alla kör på samma idé, så finns det ju någon/några i klassen som aldrig blir bjudna. Precis som på jobbet. Det finns de på arbetsplatser som inte umgås med sina kollegor. De blir inte bjudna till privata tillställningar. Vi utgår från att de har vänner utan för jobbet, och även skolan. Men om de inte har det? Hur gör man då?

Jag vill inte såra någon, jag vill inte lära mina barn att göra det. Men jag vill fira min födelsdag med de jag umgås med, och jag vill låta mina barn göra detsamma. Men jag vill inte att någon ska vara ledsen på grund av det.

Alla varnade för sömnlösa nätter när vi fick barn, som att det skulle vara det jobbigaste med att få barn. Sånt här var det minsann ingen som sa nåt om ...

//Lotta

Hjälpa till hemma

Jag hamnade i en diskussion om vad barn kan, bör och ska hjälpa till med hemma. Många av oss tyckte att de kan hjälpa till, några tyckte de var för små (vi pratade om barn ca 5-9 år. Jag och min man resonerar som så, att det är lättare att få in rutiner nu, när de är små, än när de är tonåringar. Vi passade på med vissa saker när de var små, när de ville lära sig allt! Genom att få in rutinerna då, och även nu när de fortfarande är ganska små, så kommer det förhoppningsvis gå av bara farten när de närmar sig tonåren.

Vad gör mina barn, och vad gör andras?

Mina barn dukar av sin tallrik, glas och bestick och ställer i diskmaskinen. Vi lärde dem tidigt att ställa sin tallrik på diskbänken, och när vi tyckte att de klarade av att ställa den i diskmaskinen så hjälpte vi dem med det, och nu går det av bara farten.

De lägger dagens använda kläder i tvättkorgen – inte på golvet (kan man bestämma att de är smutsiga och slänga på golvet, så kan man också slänga på rätt ställe). Samma sak där, det sker i samarbete med oss och med viss hjälp. Varje kväll när de klär av sig så pratar vi om ifall kläderna är smutsiga eller inte, och är de smutsiga så säger vi bara att de ska läggas i tvättkorgen. Inga konstigheter.

De packar sina skolväskor, tar med frukt till skolan och packar sedan upp sina väskor när de kommer hem. Vi vill att de ska göra det för att veta vad de har med sig – och veta vad de ska ha med sig hem. När vi kommer hem säger jag oftast ”packar ni upp era väskor så börjar jag med maten” och det blir ingen stor grej av det. Och ja, jag vet, det är ställt som en fråga, vilket kanske inte är helt genomtänkt, men det funkar hos oss. Packar gör vi ibland tillsammans, lite beroende på vad de ska göra dagen efter och vilket barn det gäller. Men de är alltid med, och det är det vi tycker är viktigt. Det vet att väskorna inte packas av sig själv. Och vissa kväller, när tiden inte räcker till, så packar jag åt dem. Jag säger det till dem, att jag kan packa åt dem, och jag möts alltid av ett ärligt och uppskattande ”Tack”.

De städar sina rum. Inte själva, men tillsammans med oss. Ibland städar de själva, och de behöver olika instruktioner. Säger vi åt sonen att städa (om han inte redan själv gjort det), så städar han. Dottern vet inte vart hon ska börja, så hon behöver lite vägledning. ”Lägg alla pennor på sin plats, sen hårgrejer och sen teckningar.” Sen när hon är klar, får hon några nya ”områden” att ta sig igenom.

De bäddade inte sina sängar – för vi själva gjorde inte det. Men i takt med att de blev äldre och tog med kompisar hem från skolan, så kände jag ett behov av att ha vår säng bäddad. Fråga inte varför, jag vill bara det. Så vi började bädda sängen på morgonen, dottern bäddade direkt när hon kom hem. Sonen grejar det inte, han får inte till det (än), men han har inte heller kompisar med sig hem (än). Men på sista tiden har nåt hänt, dottern bäddar sin säng på morgonen – och hon bäddar även våran!

Andras barn hjälper till med att vika tvätt och laga mat. Hos oss funkar inte det, vi viker tvätt på kvällen när barnen somnat, vi tycker inte att vi hinner när de är vakna. Vi vill ha dem delaktiga i matlagningen, men eftersom maten alltid ska fram fort så funkar det inte – just nu. Men de är med och planerar maten, och jag ber ofta om hjälp med att duka.

Ett tips till dem som har barn som inte hjälper till, men som vill att de ska hjälpa till: sätt er ner tillsammans och säg vilka saker ni vill ha hjälp med. Fråga vad de vill hjälpa till med, låt dem välja de roliga eller enkla sakerna, lägg till nåt mer om det behövs.

 

Genom att lära dem att hjälpa till, låta dem hjälpa till, så tror jag att man skapar bra förutsättningar för att förstå vikten av samarbete, hjälpa varandra, tjänster och gentjänster.

//Lotta

Få syskon

Att få ett syskon är en stor omställning. En enorm omställning. Från att ha haft 100 % av sina föräldrars tid, till att ofrivilligt dela med sig av den? Frustrerande! Ett litet barn kan inte sätta ord på den känslan, och kanske är det så att ingen kan det. Det är en på något sätt en förbjuden känsla att inte vilja dela med sig.

På något sätt tar dessa känslor ett uttryck. När vår dotter blivit storasyster var hon arg och frustrerad. Ilsken och ledsen. Efter några månader försökte vi sätta oss in i hennes situation och vi kom fram till att hon var van att få 100 % av vår uppmärksamhet. Även när vi lagade mat och var upptagna, så var vi ändå hennes, bara hennes. När lillebror kom var hon tvungen att dela vår uppmärksamhet. Han var ett lugnt och snabbammat barn, så vi visste och vet, att storasyster fick mer tid än lillebror. Men vad hjälper det? Om hon har haft 100 % av sina föräldrars uppmärksamhet, och istället får 80 % - då har ju hon förlorat något. Enkel matematik.

Jag fick ett samtal från en vän för ett tag sedan. Han var frustrerad över deras son, nybliven storebror, som blivit så arg. Så arg att de inte kan hantera situationen, de står handfallna inför den nya situationen. Jag lyssnade, tog in, kände hans frustration. Sen berättade jag om hur jag tror att storebror upplever det, att hans reaktion är helt normalt, det går över. Och jag kände hur skönt det var att ha den där perioden bakom mig, dels för att jag inte vill vara mitt i den - men också dels för att min upplevelse kunde hjälpa honom.

Vad kan man göra? Jag vet faktiskt inte. Vi visste ju att även lillebror fick vänta på uppmärksamhet ibland, men vi insåg att storasyster inte upplevde det vi upplevde. För att förtydliga det för henne, började vi säga det - åt honom. Såklart gjorde det ingen skillnad för honom när han skrek efter mat, och vi sa "du får vänta lite, jag måste hjälpa storasyster klart först" eller "jag kommer strax, jag måste bara ta maten av spisen". Men för storasyster gjorde det skillnad - det hon tidigare inte upplevt - hörde och såg hon nu. Hon började förstå. Lugnet kom. Till slut.

//Lotta

Stanna upp

Tid. Att hinna med. Varje dag. Varje stund. En omöjlighet ibland, känns det som. Med barn, jobb, hus, liv, vardag, träning, vänner, egentid (fast vad är det, egentligen?) är det så lätt att hamna i "ta-sig-igenom-veckan-för-att-nå-helgen"-karusellen. Det gjorde jag. På söndagkväll planerade jag veckan, sen tog jag mig igenom veckan, för att utnyttja helgen att ta vara på min familj, för att sedan börja om. Så där höll jag på.

Tills jag stannade upp och tänkte till. Jag gillar att räkna på och jämföra saker för att få ett perspektiv. Min tid med mina barn är ca 50 timmar per vecka. Om jag lever efter "ta-mig-igenom-veckan-för-att-nå-helgen" så innebär det att jag har 24 timmar (lördag-söndag, 12 timmar/dag) med mina barn där jag är närvarande. 24 timmar! Skrämmande tanke. Jag överlevde 50 % av tiden med mina barn, och levde bara 50 %. Jag missade hälften av deras vakna tid. Så vill jag verkligen inte ha det!

Om barnen har t ex idrott nästa dag, så packar vi deras saker tillsammans kvällen innan, de väljer morgondagens kläder och när de somnat förbereder jag morgondagens frukost. Vi startar varje dag med så goda förutsättningar som det går, vi har fått bort de värsta stress- och stökmomenten.

När jag hämtar dem på fritids så försöker jag att inte stressa. Jag ser hämtningen som en del av tiden med mina barn, inte som ett måste för att komma hem och umgås. Det tar några minuter extra, men jag hinner ta del av vad de gjort under dagen, de hinner visa sina teckningar, och vi åker hem relativt ostressade.

Vill de vara med och laga mat så får de vara det (fast de mest är i vägen). De får en grönsak att skära i, en bunke att diska, hjälpa till att duka. Vi äter middag tillsammans. De dukar av sina saker, vi vuxna tar resten. Sen dimper vi ner i soffan framför Bolibompa, de tittar på TV, vi dricker kaffe.

Sen tar vi tag i eventuell läxläsning. Den stunden är lugn, fokuserad och avstressad! Det är nu vi har chansen att lägga grunden för barnens framtida läxläsning, och deras inställning till den. Vi vill göra det tillfället till ett tillfälle där de får kvalitétstid med oss föräldrar. Det barn som inte har läxa umgås med den andra föräldern eller ser på TV/film/dator. Andra kvällar gör vi något mer aktivt än tittar på TV tillsamman. Går ut om vädret tillåter (skotta snö, leka,  klippa gräs, cykla, hoppa studsmatta, göra små renoveringagrejer), sticker iväg och springer (barnen cyklar), läser läxor, bygger lego.

Eventuella måsten försöker vi ta när vi lagt barnen. Dammsuga, plocka undan, tvätta, plocka ur diskmaskinen, betala räkningar, ringa samtal, blogga. Både jag och min man springer några gånger i veckan. Några kvällar i veckan sticker en av oss ut och springer en runda när den andra nattar. Ingen tid med barnen har gått förlorad, och inte heller tid med varandra.

Hur ser era vardagar ut: överlever ni - eller lever ni?

//Lotta

Få barn att äta

Min grundinställning är att inte laga annan mat till barnen, men när de sen föddes och växte, så insåg jag att det inte var så lätt att leva upp till det där.

Först lät vi barnen äta det vi äter, vilket för det mesta slutade med att de inte åt, med följden att det satte sig på deras humör. Så vi gav upp, vi började anpassa oss efter dem, hellre laga lite anpassade maträtter, än att ha barn med humörsvängningar! Vi körde ”samma tema”-tänket, dvs åt vi fiskgratäng så fick de fiskpinnar, åt vi kött så fick de korv.

Nu när de är äldre har vi olika metoder för att få dem att testa, men vi har alltid, alltid haft ”smaka gärna, och tycker du inte om det – spotta ut det i soporna”. Tack vare den möjligheten vågade och vågar framför allt dottern testa allt som kommer i hennes väg! Ja, det kan låta både äckligt och lite väl förlåtande, men tänk dig själv, du smakar nåt som du verkligen, verkligen inte gillar - och du måste svälja det? Skulle du säga ja nästa gång du blir erbjuden något nytt?

Välj dina strider. Har du tid, ork och energi att kämpa med maten, så gör det. Jag hade och har det inte. Tycker barnen om fem maträtter, så låt dem äta det. Ge dem samma mat dag ut och dag in, stressa inte över det, matintresset kommer (förhoppningsvis). Vad är viktigast - ATT de äter, eller VAD de äter?

Dottern matvägrade när hon var liten, åt i princip inget - hon är den som smakar allt och äter det mesta idag. Sonen åt allt med god aptit när han var mindre - han är den som nu vägrar prova något nytt. Så när någon säger till dig ”ge dem allt så äter de allt”, tänk på att det gäller inte alla barn. Det gällde inte mina barn, och kanske inte dina heller? 

//Lotta