Hjälpa till hemma

Jag hamnade i en diskussion om vad barn kan, bör och ska hjälpa till med hemma. Många av oss tyckte att de kan hjälpa till, några tyckte de var för små (vi pratade om barn ca 5-9 år. Jag och min man resonerar som så, att det är lättare att få in rutiner nu, när de är små, än när de är tonåringar. Vi passade på med vissa saker när de var små, när de ville lära sig allt! Genom att få in rutinerna då, och även nu när de fortfarande är ganska små, så kommer det förhoppningsvis gå av bara farten när de närmar sig tonåren.

Vad gör mina barn, och vad gör andras?

Mina barn dukar av sin tallrik, glas och bestick och ställer i diskmaskinen. Vi lärde dem tidigt att ställa sin tallrik på diskbänken, och när vi tyckte att de klarade av att ställa den i diskmaskinen så hjälpte vi dem med det, och nu går det av bara farten.

De lägger dagens använda kläder i tvättkorgen – inte på golvet (kan man bestämma att de är smutsiga och slänga på golvet, så kan man också slänga på rätt ställe). Samma sak där, det sker i samarbete med oss och med viss hjälp. Varje kväll när de klär av sig så pratar vi om ifall kläderna är smutsiga eller inte, och är de smutsiga så säger vi bara att de ska läggas i tvättkorgen. Inga konstigheter.

De packar sina skolväskor, tar med frukt till skolan och packar sedan upp sina väskor när de kommer hem. Vi vill att de ska göra det för att veta vad de har med sig – och veta vad de ska ha med sig hem. När vi kommer hem säger jag oftast ”packar ni upp era väskor så börjar jag med maten” och det blir ingen stor grej av det. Och ja, jag vet, det är ställt som en fråga, vilket kanske inte är helt genomtänkt, men det funkar hos oss. Packar gör vi ibland tillsammans, lite beroende på vad de ska göra dagen efter och vilket barn det gäller. Men de är alltid med, och det är det vi tycker är viktigt. Det vet att väskorna inte packas av sig själv. Och vissa kväller, när tiden inte räcker till, så packar jag åt dem. Jag säger det till dem, att jag kan packa åt dem, och jag möts alltid av ett ärligt och uppskattande ”Tack”.

De städar sina rum. Inte själva, men tillsammans med oss. Ibland städar de själva, och de behöver olika instruktioner. Säger vi åt sonen att städa (om han inte redan själv gjort det), så städar han. Dottern vet inte vart hon ska börja, så hon behöver lite vägledning. ”Lägg alla pennor på sin plats, sen hårgrejer och sen teckningar.” Sen när hon är klar, får hon några nya ”områden” att ta sig igenom.

De bäddade inte sina sängar – för vi själva gjorde inte det. Men i takt med att de blev äldre och tog med kompisar hem från skolan, så kände jag ett behov av att ha vår säng bäddad. Fråga inte varför, jag vill bara det. Så vi började bädda sängen på morgonen, dottern bäddade direkt när hon kom hem. Sonen grejar det inte, han får inte till det (än), men han har inte heller kompisar med sig hem (än). Men på sista tiden har nåt hänt, dottern bäddar sin säng på morgonen – och hon bäddar även våran!

Andras barn hjälper till med att vika tvätt och laga mat. Hos oss funkar inte det, vi viker tvätt på kvällen när barnen somnat, vi tycker inte att vi hinner när de är vakna. Vi vill ha dem delaktiga i matlagningen, men eftersom maten alltid ska fram fort så funkar det inte – just nu. Men de är med och planerar maten, och jag ber ofta om hjälp med att duka.

Ett tips till dem som har barn som inte hjälper till, men som vill att de ska hjälpa till: sätt er ner tillsammans och säg vilka saker ni vill ha hjälp med. Fråga vad de vill hjälpa till med, låt dem välja de roliga eller enkla sakerna, lägg till nåt mer om det behövs.

 

Genom att lära dem att hjälpa till, låta dem hjälpa till, så tror jag att man skapar bra förutsättningar för att förstå vikten av samarbete, hjälpa varandra, tjänster och gentjänster.

//Lotta