Skippa åldersnojan!

Ingen noja i världen får oss att bli yngre, så det är ingen idé att lägga tid på det! Jag närmar mig 40, och alla runt omkring har åsikter om det. Inför det. Retas, helt enkelt. Till ingen nytta. Jag är så grymt nöjd där jag är idag.

Jag har man, barn, hus, ett liv. Mannen representerar en relation som jag trivs med, och där jag trivs med mig själv. Barnen är två ovärderliga gåvor. Hus representerar ett boende som passar mig och där jag trivs (trots perioder av byggkaos!) Ett liv - det behöver inte ens förtydligas.

Jag har ett bra och flexibelt jobb, precis vad jag vill ha och behöver. Jag tränar regelbundet, för att jag vill och kan. Jag är nöjd över min kropp. Nöjd med mig själv. Jag springer en mil utan problem, jag kan göra armhävningar och stå på händer. Jag har en normal syn på mat, en bra syn på mig själv.
Jag hade inget av det där när jag var 20 år! Så nä, ingen åldersnoja här inte!

//Lotta

Få syskon

Att få ett syskon är en stor omställning. En enorm omställning. Från att ha haft 100 % av sina föräldrars tid, till att ofrivilligt dela med sig av den? Frustrerande! Ett litet barn kan inte sätta ord på den känslan, och kanske är det så att ingen kan det. Det är en på något sätt en förbjuden känsla att inte vilja dela med sig.

På något sätt tar dessa känslor ett uttryck. När vår dotter blivit storasyster var hon arg och frustrerad. Ilsken och ledsen. Efter några månader försökte vi sätta oss in i hennes situation och vi kom fram till att hon var van att få 100 % av vår uppmärksamhet. Även när vi lagade mat och var upptagna, så var vi ändå hennes, bara hennes. När lillebror kom var hon tvungen att dela vår uppmärksamhet. Han var ett lugnt och snabbammat barn, så vi visste och vet, att storasyster fick mer tid än lillebror. Men vad hjälper det? Om hon har haft 100 % av sina föräldrars uppmärksamhet, och istället får 80 % - då har ju hon förlorat något. Enkel matematik.

Jag fick ett samtal från en vän för ett tag sedan. Han var frustrerad över deras son, nybliven storebror, som blivit så arg. Så arg att de inte kan hantera situationen, de står handfallna inför den nya situationen. Jag lyssnade, tog in, kände hans frustration. Sen berättade jag om hur jag tror att storebror upplever det, att hans reaktion är helt normalt, det går över. Och jag kände hur skönt det var att ha den där perioden bakom mig, dels för att jag inte vill vara mitt i den - men också dels för att min upplevelse kunde hjälpa honom.

Vad kan man göra? Jag vet faktiskt inte. Vi visste ju att även lillebror fick vänta på uppmärksamhet ibland, men vi insåg att storasyster inte upplevde det vi upplevde. För att förtydliga det för henne, började vi säga det - åt honom. Såklart gjorde det ingen skillnad för honom när han skrek efter mat, och vi sa "du får vänta lite, jag måste hjälpa storasyster klart först" eller "jag kommer strax, jag måste bara ta maten av spisen". Men för storasyster gjorde det skillnad - det hon tidigare inte upplevt - hörde och såg hon nu. Hon började förstå. Lugnet kom. Till slut.

//Lotta

Fröknäcke

Vi är i startskedet i en ganska omfattande renovering. Att hitta en bra tillfällig vardag med barnen, skola, aktiviteter, mat, träning och hem - mitt i ett renoveringskaos är en spännande utmaning! Vi är som sagt bara i startskedet, och än så länge har vi ett fungerande kök. Så i brist på ord, så bjuder jag på ett recept!

Efter att ha smakat Vilma-knäcke och fullkomligt älskat det, så föddes tanken att göra eget fröknäcke. Hur svårt kan det vara, liksom? Svårt, om man inte har det perfekta receptet - vet jag nu! Men efter x antal misslyckade och y antal halvbra försök - så har jag nu hittat det (för mig) perfekta fröknäcket!

Fröknäcke (1 plåt)

1 dl solroskärnor
1 dl sesamfrön
1 dl melonkärnor
0,5 dl krossat linfrö
0,5 tsk flingsalt
2 dl siktat dinkelmjöl
2 msk rapsolja
2 dl kokhett vatten
(ev kryddor som t ex vallmofrön, timjan, rosmarin)

Blanda alla torra ingredienser, och tillsätt sedan olja och vatten. Blanda till en smet, bred ut på bakplåtspapper. Strö över flingsalt, sesamfrön, vallmofrön eller andra kryddor. Grädda i 15 minuter i 150 grader, ta ut och skär i bitar. Fortsätt grädda i ca 15-30 minuter, tills knäcket fått lite färg och känns torrt och inte segt. Låt svalna på hushållspapper, för att få bort ev överskott av olja.

//Lotta

Träning!

Äntligen fick jag (tog jag) mig tid att komma iväg på en löprunda! Vi har en del att stå i hemma, och det har varit resor än hit, än dit på sistone - och vardagen har handlat om fixa det viktigaste, att överleva. I takt med träningens frånvaro så sjunker mitt humör och välmående och jag gillar det inte!

Så igår kväll stack jag ut, i mörkret. 7 grader och nyregnat. Det var tungt, det var flera veckor sedan jag sprang, men som jag njöt! Jag kämpade. För att jag ville. För jag behövde det. Fysiskt och mentalt.

Minst 45 minuter skulle jag vara ute, rundan är 5 km. Den ekvationen går inte ihop. Men på hemvägen är det en lång, seg uppförsbacke. Perfekt för intervaller! Så jag sprang 3 lyktstolpar med fokus på hållning och fart (under 5:00-tempo var målet), och gick tillbaka 2 lyktstolpar, om och om igen. Det visade sig vara perfekt, för det tog ca 15 minuter! Och jag fick ihop drygt 7 km, i stället för 5 km, och jag var ute i drygt 45 minuter.

Att jag valde bort att åka och handla, att vi därför fick äta jordgubbssylt till gröten i morse istället för äppelmos - det är smällar man får ta ...

//Lotta

Egentid?

Egentid. Ett av de mest använda orden i föräldrakretsar de senaste åren. Egentid är jätteviktigt när man är förälder, sägs det. Viktigt för vem, och vem bestämmer vad som är viktigt för mig? Jag längtar så fruktansvärt efter mina barn när jag är borta från dem (inte när jag är på jobbet, utan när jag är bortrest, t ex), att det nästan gör fysiskt ont. För att inte tala om vad det gör med mitt psyke de där dagarna!

Jag vet innan jag lämnar mitt hem att jag älskar mina barn över allt annat. Jag stannar ofta upp för att uppskatta det jag har. Jag säger ofta åt dem att jag älskar dem, att jag gillar det de gör, att jag uppskattar dem. Jag behöver inte vara ifrån dem för att inse min kärlek till dem, eller uppskatta dem.

Föräldrar behöver också egentid tillsammans, utan barn, för det mår relationen bra av, sägs det. Jag vet inte om vår relation stärks nämnvärt av att lämna bort barnen och jag sitter och längtar efter dem? Jag tror nog mer att min man känner sig mindre sedd vid de tillfällena, och inte alls känner att vår relation stärks. Däremot tror jag att han känner vår samhörighet stärkas när vi står i lekparken, hand-i-hand och ser våra barn leka och ha det bra. Eller när vi pussas i mataffären när vi planerar kvällens middag? Eller när vi sitter där i soffan med varsitt febrigt barn, tröstar och tar hand om, tillsammans? Eller när lugnet lägger sig en kväll, huset är tyst, inga måsten, och vi har några timmar som är bara våra!

Egentid? Min. Egen. Tid. Jag ser det som tid som jag bestämmer över, tid där jag väljer vad jag vill göra. Det är ju all tid? 24 timmar om dygnet. Jag väljer ju att gå till jobbet, sova, äta. Vara med mina barn, träna, handla. Jag har massor med egentid! 

Dessutom hade jag massor med s k egentid innan jag fick barn. Inte förväntade eller förväntar jag mig att få tid för mig själv under småbarnsåren. Det ingick i mitt val, när jag kände att jag var redo för barn. Jag valde bort den s k egentiden, till förmån för mina barn. Jag ger dem min tid, jag kommer få tillbaka den sen.

//Lotta

Vara tacksam

Imorse när min man och jag skiljdes åt, stannade han upp, tittade på mig, såg mig och sa med eftertänksamhet "vi ses snart igen". Och jag insåg hur länge sedan det var som vi verkligen sågs.

Sista tiden har vi varit i vardagens extrema ekorrhjul. Mycket resor för oss båda, vardag som helg. Vi har skrivit lappar, mailat, skickat sms. Stämt av, lämnat över. Vilket barn gör vad och vilken dag? Vad ska med till skolan och när?

Jag är optimist – eller framför allt vill jag vara det. Jag försöker se det positiva i saker. Tiden när jag är ensam med mina barn ser jag som lyx, jag försöker bortse från att jag saknar min man. Jag lägger energin på att vara med mina barn. Tiden när jag är bortrest gör jag samma sak, försöker se deras tid med varandra som lyx för dem, att jag saknar dem får inte hamna överst. Jag får, och ger, en gåva.

Imorse efter att vi skiljts åt, när jag ensam åkte till jobbet, sjönk de där orden in. Där och då, i bilkön och med ett hysteriskt morgonprogram på radion, så insåg jag hur lyckligt lottad jag är. Jag har inte bara någon att sakna - jag har också någon att komma hem till, någon som kommer hem. Jag har någon att dela vardagens ekorrhjul med - vi springer i det tillsammans, åt samma håll.

Jag skickar ett sms till min man. Inte ett ord om matlådor, hämtning, planering eller när-kommer-du-hem. Bara tre små ord.

Vi ses snart.

//Lotta

Ljuga

Jag kom på mig att ljuga idag. Ljuga om något som jag faktiskt är stolt över. Min träning.

Jag var på resande fot i helgen, och packade med mig löparkläder om-ifall-att det skulle bli tid över. Det blev tid över, jag tog mig en löprunda. Den var tung, varm och jobbig - men jag var så nöjd över att den blev av!

Berättade stolt om det för några bekanta idag - och visste i samma sekund att det var ett misstag ... Jag hör föraktet, förvåningen, jag-vet-inte-vad i frågan "Hade du med dig träningskläder på semestern?!?". Och jag hör mig själv ljuga ... "Nänä, jag sprang i de skor jag hade med mig och mysbyxorna som jag använt under helgen och en smutsig sovtröja".

För jag orkade inte försvara mig. Förklara mig. Stå för det som är viktigt för mig. Nästa gång ska jag tänka bättre på vad jag säger - och till vilka. Den som inte ger mig energi, ska heller inte få ta någon energi av mig!

//Lotta