Hjälpa till hemma

Jag hamnade i en diskussion om vad barn kan, bör och ska hjälpa till med hemma. Många av oss tyckte att de kan hjälpa till, några tyckte de var för små (vi pratade om barn ca 5-9 år. Jag och min man resonerar som så, att det är lättare att få in rutiner nu, när de är små, än när de är tonåringar. Vi passade på med vissa saker när de var små, när de ville lära sig allt! Genom att få in rutinerna då, och även nu när de fortfarande är ganska små, så kommer det förhoppningsvis gå av bara farten när de närmar sig tonåren.

Vad gör mina barn, och vad gör andras?

Mina barn dukar av sin tallrik, glas och bestick och ställer i diskmaskinen. Vi lärde dem tidigt att ställa sin tallrik på diskbänken, och när vi tyckte att de klarade av att ställa den i diskmaskinen så hjälpte vi dem med det, och nu går det av bara farten.

De lägger dagens använda kläder i tvättkorgen – inte på golvet (kan man bestämma att de är smutsiga och slänga på golvet, så kan man också slänga på rätt ställe). Samma sak där, det sker i samarbete med oss och med viss hjälp. Varje kväll när de klär av sig så pratar vi om ifall kläderna är smutsiga eller inte, och är de smutsiga så säger vi bara att de ska läggas i tvättkorgen. Inga konstigheter.

De packar sina skolväskor, tar med frukt till skolan och packar sedan upp sina väskor när de kommer hem. Vi vill att de ska göra det för att veta vad de har med sig – och veta vad de ska ha med sig hem. När vi kommer hem säger jag oftast ”packar ni upp era väskor så börjar jag med maten” och det blir ingen stor grej av det. Och ja, jag vet, det är ställt som en fråga, vilket kanske inte är helt genomtänkt, men det funkar hos oss. Packar gör vi ibland tillsammans, lite beroende på vad de ska göra dagen efter och vilket barn det gäller. Men de är alltid med, och det är det vi tycker är viktigt. Det vet att väskorna inte packas av sig själv. Och vissa kväller, när tiden inte räcker till, så packar jag åt dem. Jag säger det till dem, att jag kan packa åt dem, och jag möts alltid av ett ärligt och uppskattande ”Tack”.

De städar sina rum. Inte själva, men tillsammans med oss. Ibland städar de själva, och de behöver olika instruktioner. Säger vi åt sonen att städa (om han inte redan själv gjort det), så städar han. Dottern vet inte vart hon ska börja, så hon behöver lite vägledning. ”Lägg alla pennor på sin plats, sen hårgrejer och sen teckningar.” Sen när hon är klar, får hon några nya ”områden” att ta sig igenom.

De bäddade inte sina sängar – för vi själva gjorde inte det. Men i takt med att de blev äldre och tog med kompisar hem från skolan, så kände jag ett behov av att ha vår säng bäddad. Fråga inte varför, jag vill bara det. Så vi började bädda sängen på morgonen, dottern bäddade direkt när hon kom hem. Sonen grejar det inte, han får inte till det (än), men han har inte heller kompisar med sig hem (än). Men på sista tiden har nåt hänt, dottern bäddar sin säng på morgonen – och hon bäddar även våran!

Andras barn hjälper till med att vika tvätt och laga mat. Hos oss funkar inte det, vi viker tvätt på kvällen när barnen somnat, vi tycker inte att vi hinner när de är vakna. Vi vill ha dem delaktiga i matlagningen, men eftersom maten alltid ska fram fort så funkar det inte – just nu. Men de är med och planerar maten, och jag ber ofta om hjälp med att duka.

Ett tips till dem som har barn som inte hjälper till, men som vill att de ska hjälpa till: sätt er ner tillsammans och säg vilka saker ni vill ha hjälp med. Fråga vad de vill hjälpa till med, låt dem välja de roliga eller enkla sakerna, lägg till nåt mer om det behövs.

 

Genom att lära dem att hjälpa till, låta dem hjälpa till, så tror jag att man skapar bra förutsättningar för att förstå vikten av samarbete, hjälpa varandra, tjänster och gentjänster.

//Lotta

Skippa åldersnojan!

Ingen noja i världen får oss att bli yngre, så det är ingen idé att lägga tid på det! Jag närmar mig 40, och alla runt omkring har åsikter om det. Inför det. Retas, helt enkelt. Till ingen nytta. Jag är så grymt nöjd där jag är idag.

Jag har man, barn, hus, ett liv. Mannen representerar en relation som jag trivs med, och där jag trivs med mig själv. Barnen är två ovärderliga gåvor. Hus representerar ett boende som passar mig och där jag trivs (trots perioder av byggkaos!) Ett liv - det behöver inte ens förtydligas.

Jag har ett bra och flexibelt jobb, precis vad jag vill ha och behöver. Jag tränar regelbundet, för att jag vill och kan. Jag är nöjd över min kropp. Nöjd med mig själv. Jag springer en mil utan problem, jag kan göra armhävningar och stå på händer. Jag har en normal syn på mat, en bra syn på mig själv.
Jag hade inget av det där när jag var 20 år! Så nä, ingen åldersnoja här inte!

//Lotta

Få syskon

Att få ett syskon är en stor omställning. En enorm omställning. Från att ha haft 100 % av sina föräldrars tid, till att ofrivilligt dela med sig av den? Frustrerande! Ett litet barn kan inte sätta ord på den känslan, och kanske är det så att ingen kan det. Det är en på något sätt en förbjuden känsla att inte vilja dela med sig.

På något sätt tar dessa känslor ett uttryck. När vår dotter blivit storasyster var hon arg och frustrerad. Ilsken och ledsen. Efter några månader försökte vi sätta oss in i hennes situation och vi kom fram till att hon var van att få 100 % av vår uppmärksamhet. Även när vi lagade mat och var upptagna, så var vi ändå hennes, bara hennes. När lillebror kom var hon tvungen att dela vår uppmärksamhet. Han var ett lugnt och snabbammat barn, så vi visste och vet, att storasyster fick mer tid än lillebror. Men vad hjälper det? Om hon har haft 100 % av sina föräldrars uppmärksamhet, och istället får 80 % - då har ju hon förlorat något. Enkel matematik.

Jag fick ett samtal från en vän för ett tag sedan. Han var frustrerad över deras son, nybliven storebror, som blivit så arg. Så arg att de inte kan hantera situationen, de står handfallna inför den nya situationen. Jag lyssnade, tog in, kände hans frustration. Sen berättade jag om hur jag tror att storebror upplever det, att hans reaktion är helt normalt, det går över. Och jag kände hur skönt det var att ha den där perioden bakom mig, dels för att jag inte vill vara mitt i den - men också dels för att min upplevelse kunde hjälpa honom.

Vad kan man göra? Jag vet faktiskt inte. Vi visste ju att även lillebror fick vänta på uppmärksamhet ibland, men vi insåg att storasyster inte upplevde det vi upplevde. För att förtydliga det för henne, började vi säga det - åt honom. Såklart gjorde det ingen skillnad för honom när han skrek efter mat, och vi sa "du får vänta lite, jag måste hjälpa storasyster klart först" eller "jag kommer strax, jag måste bara ta maten av spisen". Men för storasyster gjorde det skillnad - det hon tidigare inte upplevt - hörde och såg hon nu. Hon började förstå. Lugnet kom. Till slut.

//Lotta

Fröknäcke

Vi är i startskedet i en ganska omfattande renovering. Att hitta en bra tillfällig vardag med barnen, skola, aktiviteter, mat, träning och hem - mitt i ett renoveringskaos är en spännande utmaning! Vi är som sagt bara i startskedet, och än så länge har vi ett fungerande kök. Så i brist på ord, så bjuder jag på ett recept!

Efter att ha smakat Vilma-knäcke och fullkomligt älskat det, så föddes tanken att göra eget fröknäcke. Hur svårt kan det vara, liksom? Svårt, om man inte har det perfekta receptet - vet jag nu! Men efter x antal misslyckade och y antal halvbra försök - så har jag nu hittat det (för mig) perfekta fröknäcket!

Fröknäcke (1 plåt)

1 dl solroskärnor
1 dl sesamfrön
1 dl melonkärnor
0,5 dl krossat linfrö
0,5 tsk flingsalt
2 dl siktat dinkelmjöl
2 msk rapsolja
2 dl kokhett vatten
(ev kryddor som t ex vallmofrön, timjan, rosmarin)

Blanda alla torra ingredienser, och tillsätt sedan olja och vatten. Blanda till en smet, bred ut på bakplåtspapper. Strö över flingsalt, sesamfrön, vallmofrön eller andra kryddor. Grädda i 15 minuter i 150 grader, ta ut och skär i bitar. Fortsätt grädda i ca 15-30 minuter, tills knäcket fått lite färg och känns torrt och inte segt. Låt svalna på hushållspapper, för att få bort ev överskott av olja.

//Lotta

Träning!

Äntligen fick jag (tog jag) mig tid att komma iväg på en löprunda! Vi har en del att stå i hemma, och det har varit resor än hit, än dit på sistone - och vardagen har handlat om fixa det viktigaste, att överleva. I takt med träningens frånvaro så sjunker mitt humör och välmående och jag gillar det inte!

Så igår kväll stack jag ut, i mörkret. 7 grader och nyregnat. Det var tungt, det var flera veckor sedan jag sprang, men som jag njöt! Jag kämpade. För att jag ville. För jag behövde det. Fysiskt och mentalt.

Minst 45 minuter skulle jag vara ute, rundan är 5 km. Den ekvationen går inte ihop. Men på hemvägen är det en lång, seg uppförsbacke. Perfekt för intervaller! Så jag sprang 3 lyktstolpar med fokus på hållning och fart (under 5:00-tempo var målet), och gick tillbaka 2 lyktstolpar, om och om igen. Det visade sig vara perfekt, för det tog ca 15 minuter! Och jag fick ihop drygt 7 km, i stället för 5 km, och jag var ute i drygt 45 minuter.

Att jag valde bort att åka och handla, att vi därför fick äta jordgubbssylt till gröten i morse istället för äppelmos - det är smällar man får ta ...

//Lotta

Egentid?

Egentid. Ett av de mest använda orden i föräldrakretsar de senaste åren. Egentid är jätteviktigt när man är förälder, sägs det. Viktigt för vem, och vem bestämmer vad som är viktigt för mig? Jag längtar så fruktansvärt efter mina barn när jag är borta från dem (inte när jag är på jobbet, utan när jag är bortrest, t ex), att det nästan gör fysiskt ont. För att inte tala om vad det gör med mitt psyke de där dagarna!

Jag vet innan jag lämnar mitt hem att jag älskar mina barn över allt annat. Jag stannar ofta upp för att uppskatta det jag har. Jag säger ofta åt dem att jag älskar dem, att jag gillar det de gör, att jag uppskattar dem. Jag behöver inte vara ifrån dem för att inse min kärlek till dem, eller uppskatta dem.

Föräldrar behöver också egentid tillsammans, utan barn, för det mår relationen bra av, sägs det. Jag vet inte om vår relation stärks nämnvärt av att lämna bort barnen och jag sitter och längtar efter dem? Jag tror nog mer att min man känner sig mindre sedd vid de tillfällena, och inte alls känner att vår relation stärks. Däremot tror jag att han känner vår samhörighet stärkas när vi står i lekparken, hand-i-hand och ser våra barn leka och ha det bra. Eller när vi pussas i mataffären när vi planerar kvällens middag? Eller när vi sitter där i soffan med varsitt febrigt barn, tröstar och tar hand om, tillsammans? Eller när lugnet lägger sig en kväll, huset är tyst, inga måsten, och vi har några timmar som är bara våra!

Egentid? Min. Egen. Tid. Jag ser det som tid som jag bestämmer över, tid där jag väljer vad jag vill göra. Det är ju all tid? 24 timmar om dygnet. Jag väljer ju att gå till jobbet, sova, äta. Vara med mina barn, träna, handla. Jag har massor med egentid! 

Dessutom hade jag massor med s k egentid innan jag fick barn. Inte förväntade eller förväntar jag mig att få tid för mig själv under småbarnsåren. Det ingick i mitt val, när jag kände att jag var redo för barn. Jag valde bort den s k egentiden, till förmån för mina barn. Jag ger dem min tid, jag kommer få tillbaka den sen.

//Lotta

Vara tacksam

Imorse när min man och jag skiljdes åt, stannade han upp, tittade på mig, såg mig och sa med eftertänksamhet "vi ses snart igen". Och jag insåg hur länge sedan det var som vi verkligen sågs.

Sista tiden har vi varit i vardagens extrema ekorrhjul. Mycket resor för oss båda, vardag som helg. Vi har skrivit lappar, mailat, skickat sms. Stämt av, lämnat över. Vilket barn gör vad och vilken dag? Vad ska med till skolan och när?

Jag är optimist – eller framför allt vill jag vara det. Jag försöker se det positiva i saker. Tiden när jag är ensam med mina barn ser jag som lyx, jag försöker bortse från att jag saknar min man. Jag lägger energin på att vara med mina barn. Tiden när jag är bortrest gör jag samma sak, försöker se deras tid med varandra som lyx för dem, att jag saknar dem får inte hamna överst. Jag får, och ger, en gåva.

Imorse efter att vi skiljts åt, när jag ensam åkte till jobbet, sjönk de där orden in. Där och då, i bilkön och med ett hysteriskt morgonprogram på radion, så insåg jag hur lyckligt lottad jag är. Jag har inte bara någon att sakna - jag har också någon att komma hem till, någon som kommer hem. Jag har någon att dela vardagens ekorrhjul med - vi springer i det tillsammans, åt samma håll.

Jag skickar ett sms till min man. Inte ett ord om matlådor, hämtning, planering eller när-kommer-du-hem. Bara tre små ord.

Vi ses snart.

//Lotta